ett löv slog volter, inget
annat hände
när jag gick förbi hus efter hus
tills jag passerat varenda gatlykta

benen skulle egentligen inte bära
om inte tankarna höll igång mig

jag tänkte
jag vet inte längre för vem
jag diktar,
om det är för mig själv eller för alla andra
eller om det bara är så enkelt
att jag gillar att orden faller över mig

och världen har inte blivit mindre komplicerad,
den bara växer tills man tröttnat på växtvärken
och stannar kvar i sängen,
det meningslösa och gråa får plötsligt innebörd
i brist på att ständigt leta efter meningen med allt

vandringsleden tar slut och även om jag får kisa
ser jag ängen framför
så jag tänker mig om benen vandrar mot gatlyktorna igen
bara det att nu finns det inget löv längre
som slår några volter