Bland de återstående strålarna
som borrar sig genom mina ögon
och in i mitt huvud,
jag vänder försiktigt bort min blick
och längtar efter dagarna
då kylan skyddar mig,
håller mig trygg mellan fyra väggar.

Spårvagnarnas dunkande
vittnar om att den tid jag lever i
alltid kommer att bli kvar;
att ingenting kommer att förändras.
Andra människors andetag
fortsätter förgifta mig.
Ni griper tag i mig med era ångor
och slukar allt jag tänkt,
allt jag önskat få bli
en dag i framtiden.

Livet blir aldrig som man tänkt sig.
Så jag fortsätter glömma
innan jag ruttnar från insidan
och låter all godhet jag har kvar
rinna ut genom mina porer,
mina öppna sår.