I ett svagt medvetande tillstånd ligger jag kvar i min säng. Försöker minnas den underbara dröm jag hade. Jag vrider mig och lägger mig på sidan, tittar svävande ut över rummet. Känner hur dagens första tår långsamt klättrar nerför och mjukt landar på kudden. En till och en till. Lägger mig på rygg igen, torkar bort den fjärde tåren med pekfingret och sätter mig upp.
– Sluta gråta nu för fan, Jossan!
Jag försöker alltid säga till mig själv på skarpen men jag tror inte att jag egentligen lyssnar...

Drar mig upp och ut ur det iskalla rummet till det ännu kallare badrummet.
Står framför spegeln.
I mitt huvud kritiserar min röst allt som speglas tillbaka i mina ögon:
Det blonda stripiga håret som bara hänger, ansiktet med den fula ankuppnäsan och påsögonen som inte längre glittrar, de breda axlarna som förstör hela min kontur, de äckliga brösten som bara äcklar andra med sitt äckliga hängande och dess äckliga ä c k l i g h e t. Putmagen som alltid är för stor och syns överallt, som alltid skriker övervikt och aldrig får plats någonstans. De feta låren som aldrig kommer i ett par 32:or. Tårna som bara spretar åt alla håll. Korvfingrarna med missbildade naglar, armarna med sin överdrivna gurk form och vidriga fettlager.
– Söt du är idag, Jossan!
Fan vad jag är dålig på att ljuga.

Jag lipar åt den frånstötande människan i spegeln som ska föreställa mig själv. Klarar inte mer. Sätter mig ner på toalocket och stirrar med blind blick rakt in i ingenting. I duschen låter jag ångorna från det varma vattnet ta med sig saltsmaken bort från läpparna. Borstar tänderna alldeles för hårt. Tandköttsblodet silas mellan tandkrämslöddret i det vita handfatet. Bryr mig inte ens om att skölja – hellre tandkrämssmak än blodsmak tänker jag innan jag släcker och går tillbaka till mitt iskalla rum.

Står framför byrån där allt ligger i ordning på sin egen plats.
”Vad ska man ha på sig för att passa in?”
Funderar ett tag på vem jag egentligen frågar? Jenny, Amanda, Emilia eller kanske Sandra?
Jag drar på mig ett par förbannat tajta la belle byxor a.k.a fjortisbyxor och en lagom genomskinlig vit tröja så att den svarta Bh: n från ”generous” syns igenom för så ska det vara för att passa fröken cp och hennes jävla påhäng till kompisar.
Mascaran klumpar och gör mina fransar till spindelben, kontrollerar en sista gång att brunkrämskanten syns tydligt vid käklinjen, greppar tag i den minimaliska väskan som bara rymmer mobil och tamponger. Jag mer eller mindre springer uppför trappan med vana kliv, ropar något i stil med:
– Mamma! Hon är tjugo över, vi måste åka nu!
Jag trampar fötterna i de slitna skorna och tar nycklarna i handen och går ut till bilen.


Innan jag öppnar dörren för att kliva av vid busshållsplatsen tar jag ett djupt andetag och känner hur jag darrar i hela kroppen.
Som vanligt.
– Heeeej gumman!
Fröken cp ger mig en flyktig och hjärtlös kram. I tur och ordning ger de mig känslolösa kramar och någon frågar om jag har cigg?
Jo, visst! Ett helt paket. Visst, du kan få låna en. Självklart får du röka med mig vid skolan sen. Inga problem!

Där står jag i mina tajta la belle byxor, spänner in magen och hatar mig själv.
Som vanligt.
Och som vanligt finns det inte plats för mig längst bak i bussen, eller jo, bredvid Markus som luktar svett och är efterbliven... enligt fröken cp i alla fall, jag vet inte riktigt, har väl aldrig pratat med honom. Så jag sitter själv.
Som vanligt.
– Sorry gumman, men vi älskar dig ändå!
Jag ler.
Jag vet. Jag hatar er också.
Som vanligt.

Mina ögonlock känns tunga. Jag somnar och kliver in i min underbara dröm igen. Jag springer på en äng med Mr T bredvid mig, hand i hand springer vi där, vi ler, vi älskar varandra, med varandra. Lukten från hans lena hud kryper in hos mig och borrar sig in i mitt hjärta. Hans mjuka och lite skakiga målbrottsröst lägger vackra kärleksord i mitt öra och fyller mig med lycka... och med...

– Jossan! Va fan, skulle inte jag röka med dig?
Här, ta en egen. Jo, jag lovar du fååår den. Äh, jag klarar mig. Ta den.
Mmmm... jag vet du älskar mig. O jag hatar dig med.
Fröken cp samlar sina ”älsklingar” runt sig. Alla står i en cirkel runt om henne och lyssnar intensivt på hennes detaljrika knullupplevelse från helgen. Jonas, 23, bor i stan, har egen bil... va? Ja, den var sääkert minst typ...eh... 53 cm! Ja, men storleken är väl viktigast, eller du kanske knullar allt som rör sig och har kuk? Nej, förlåt gumman, jag bara skoja... inte de där om storleken asså... det andra.
Jo, jag vet, jag vet vad du menade. Nej, det går lika bra med fitta också för min del. Nej, förlåt, jag bara skojade... asså, om det där med vad du menade...


Som vanligt har någon satt tuggummi i mitt lås och som vanligt rasar alla böckerna ut när jag tillslut lyckas pilla bort det vältuggade snusket eftersom det är väldigt kul att luta på mitt skåp. Och som vanligt krymper jag och blir osynlig resten av dagen. För man får ju inte bli sedd med JossanKossan i sko-lan. Det kan man ju få livstid för. Men det är okey att gå ut och röka med henne om man står bakom slöjdsalen där ingen ser en, och bara om hon bjuder på cigg förstås.

Som vanligt sitter jag varje förbannad rast inne på toaletten och gråter tusentals tårar som måste gråtas varje dag. Smetar på mer spindelbens mascara, drar upp de tajta byxorna och spänner in magen. Går igenom korridorer och kapprum och känner hur alla blickar hugger i mig, hör hur alla viskningar skär sönder mina öron.

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan.

BildlärarCarin frågar hur det är med mig och stryker mig på kinden.
– Jodå, det är bra. Lite trött bara.
Snälla krama om mig, säg att jag är värd så mycket mer!
Säg att du är min vän, att du tycker om mig precis som jag är,
snälla..
Men bildlärarCarin bara stirrar på mig.
– Vad?
– Inget. Men du har inte lika mycket smink som du brukar.
– Nej, det mesta försvann nog när jag grät.
– Jasså... någon speciell anledning?
– Nej... eller... jo... men skit samma.

Jag menar jag mår ju bra, jag har ju kompisar...
... bara det att de inte vill vara med mig...



.