Efter mången kamp
med vässade tänder och klor
mot en dimhöljd fiende
iklädd silverglänsande harnesk
och bronsgjutet spjut
höjt med elfenbensvita armar
då, gryningens brutna timma
bländade vredesbrinnande blick
Fauves tvangs ner på marken
under kampen mellan måne och sol
ser sin egen reflektion i daggen
dimhöljd, blixtrande vit
den pärlande svetten
glänsande likt bröstharnesk
beväpnad med skuggor
Fauves räds först
men spänningen jagas bort
av morgonens klara sång

Rofylld är Fauves nu