jag minns min egen existens
när Ingenting fanns till
bara luddigt mörker
vakuum av is

jag var Inget jag var Allt
utan Början utan Slut
jag roterade runt mig själv
i en rörelse som när fingret följer
ett snäckskals vindlingar

och formen förföljer mig än idag

jag susade bekymmerslöst genom
den svarta rymden utan slut
i en tid utan Tid

vi var många där i början
utan medvetenhet
vi visste ingenting om livet
eller om döden
Vi Visste Inte

ingen andning inga tankar
inga ögon eller känsel

men ändå - fanns vi till
där mellan rymdstoft och stjärnor

i en ursprunglig Gemenskap
där vi ansvarslöst och andlöst
snurrade vidare i hågkomstens land

utan förväntan 
och djupt inom oss
föddes en tillit till alltings början

fast ingen kunde veta vad Början var

det enda jag inte kan minnas
är att Någon sa:

"Varde Ljus"