Jag orkar inte
med belastningar
om tusen läxor,
femhundra prov
och nyårslöften.

Jag orkar inte ta
alvedon eller
gå till frisören.

Hålla reda på bokningsnummer,
biljetter eller
tandläkartider.


Jag orkar inte
känna press.


PRESS, PRESS, PRESS.


Men jag gör allt det
där ändå och känner allt
ändå och försöker
åtgärda ändå.



Jag kan inte gå
sakta hem,
eller bort, eller
iväg. Så jag springer.

Jag kan inte
vara rastlös.
Så jag letar efter
broschyrer om
ekologi i mataffären.
Så min tid
inte ska slösas bort.

Jag kan inte
duscha utan
att prata engelska.




JAG MÅSTE KUNNA
ALLT. JAG MÅSTE SPRINGA
FÖR ATT BLI
MER TRÄNAD. JAG MÅSTE
LÄRA MIG. BLI MER
ALLMÄNBILDAD.
JAG VILL MINNAS
ALLT JAG LÄSER.
OCH JAG VILL LÄSA MER.
JAG VILL TITTA PÅ TV.


(Jag måste vara bra.)




Jag har inte ens tid
att skriva längre.

Det som jag älskade.













JAG ÄR BESVIKEN PÅ MIG SJÄLV, så besviken.