Klockan var tre på eftermiddagen.

Hennes ensamma urdruckna kaffekopp visar på att vardagen är fylld av ensamhet. Men det öppna fönstret, sommarluften och gardinen som fladdrade till, gjorde också att hon uppmärksammade röster där ute. Barn, kanske en hund, ja, definitivt en hund.

Trots att hon vet att hennes steg rör sig alldeles för sakta vill hon så gärna kika ut genom det andra fönstret, så hon orkar inte motstå sin impuls, utan reser sig försiktigt och tar tag i rullatorn. När hon passerar ytterdörren tycker hon sig höra något utanför, så hon kikar tyst i nyckelhålet.

Jaha, tänker hon, Herr Larsson är full idag igen. Usch vilken otrevlig karl han verkar vara. Smutsig och snuskig var han också. Undrar om han skulle vilja komma in, var nästa tanke som flög genom henne, då skulle hon tvätta honom, raka honom, forma honom till skönhet, för att sedan ha våldsam sex med honom. Hon ler åt tanken innan hon fortsätter mot fönstret.

Passerar soffbordet där en hög tidningar samsas med en överfull askkopp. Kommer aldrig städhjälpen i dag, tänker hon, och maten, maten, hon är hungrig och uttråkad och det där förbannade fönstret verkar ligga flera mil bort. Hennes barnbarn hade i förra veckan lärt henne hur man formar händerna till en snigel och idag kände hon sig verkligen som en sådan.

I radion sjöng Thåström fan fan fan och ta mig fan om det inte stämde med hennes verklighet, men nu var hon äntligen framme, så undan med de där blommiga gardinerna så hon kunde få en möjlighet att kika ut.

Men gatan var tom förstås. Trodde hon verkligen att barnen och hunden skulle vara kvar. Att de på något vis skulle ha stannat kvar i tiden medan hon reste genom rymden? Nej, lögn i helvete, det var samma visa varje gång. Hon vände omständligt på rullatorn och gick tillbaka till soffan. Sjönk tillbaka mot kuddarna och tände dagens första men absolut inte sista cigarett.

Medan hon följde röken mot taket kom kristallkronan, gul av nikotin, i hennes synfält. Tänk att de aldrig kunde torka av den. Det hade de aldrig tid till, och hon orkade inte. Eller kunde inte var kanske det rätta ordet

Hon kunde se det patetiska i att försöka pallra sig upp på en stol. Stå där och jullra innan hon naturligtvis skulle ramla och bryta lårbenshalsen och bli liggande på sjukhus. Utveckla liggsår och benröta och så småningom bli så alldeles införblemat kollrig av leda och mediciner att hon till slut gav upp hela skiten och bara dog. Äh, att vara gammal sög.