En vacker trana bör aldrig dansa ensam, bara på våren, tänkte Greta, när hon sörplade på morgonkaffet och kikade ut.

Det var länge sedan hon kunnat dansa nu. Men hon mindes stapplande steg, en känsla av att komma nära någon. Doften. Musiken. Nu blev det spridda toner från radion istället. Men tänk vad underbart det skulle ha varit att kunna dansa en sista gång. Hon suckade, det var ingen ide att ha förväntningar. Förväntningar var oftast början till besvikelse istället, och det hade hon fått tillräckligt av genom åren.

Hon suckade och tittade ner på sin svullna högerfot. Den som inte längre hade en naturlig färg. Dessutom var det ett hål på strumpan, men hon orkade inte byta nu. Hon ville bara sitta still. Tänka tankar, som att havets yta var blå för att det speglade himlen, och att fiskmåsarna var vita för att de skulle kunna gömma sig i molnen. Hur man skulle kunna fånga ett moln, det visste hon inte. Kanske måsarna visste.

I alla fall, det var något hon kunde fundera på.