Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Människor lever, skrattar, känner, gråter. Men aldrig du.


Så ensam som när du var där. Allra närmast.

 

 

 

Och du stoppar munnen full av min närhet

äter upp varje beröring och slukar varje andetag jag tar

 

Kanske hade jag bråttom. men jag kan inte ge dig tid.

tiden distribuerar sig själv. eroderar.

och blandar mina minnen med gruset av min samtid.

 

Du hade min hand. tog den och sa "känn. så kall den är."

en av alla ursäkter för att vara nära.

och den var så sann. din lögn.

 

Du försökte rädda mig från dig.

men jag är inte den att låta mig räddas.

 

 

 

 

 

 

 




Fri vers av Plumflower
Läst 393 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2008-02-09 12:00



Bookmark and Share


  Michaela Dutius
Du målar i svepande drag en bild som berör
2008-02-10

    Lars Gullberg
ditt bildspråk är såå fint
2008-02-09

    UhmKaj
Fint skrivet! :)
2008-02-09
  > Nästa text
< Föregående

Plumflower