Jag hör korpen när jag susar genom skogen
på längskidor så tunna, moderna.
Skogen är tung av snö
orörd.
Det enda ljud jag hör förutom mina skidors
svisch är korpen och snöns dova tystnad.

Människans bländverk är långt borta.
Min pappa säger att det är för mycket korp i år,
kanske säger han det för att korpen påminner
om människans begär till det som glänser
om människans begär till det som inte är tillägnat henne
om människans begär till de smygande skuggorden.
Jag blir glad av att höra korpen
just för att den påminner mig om
vem jag är.