Vågorna bryter mot hällen
Som blivit blank och len
Fast solen lagt sig för kvällen
Och vinden ändock känns klen

Men vågorna bryter alltjämt
Mot kobbar stenar och skär
Likt det vore förut bestämt
Att vattnet berget beskär

Tids nog lämnas bara det släta
Som kalla och hånande svar
Vågor behöver ju äta
Dom lämnar just ingenting kvar

Om kobbarna vore mitt hjärta
Så är du Vinden som ven
Du kastar vågor av smärta
som isar i märg och ben