Jag kan inte säga till dig. Nu blir jag stum, jag är stum inför tystnaden som kommer från mina läppar. Frågor jag längtat efter med hela mitt allt känns fel, avlägsna. Och svaret kryper långsamt in under skalet som sakta växer sig starkare och starkare. Jag kan inte utan dig. Kan du inte se att jag inte kan utan dig. Ibland blir jag säker, jag vet vad som behövs. Men sen ser jag dig och du är sådär som du alltid är och jag vet inte. Jag vet inte om jag är säker, jag vet inte om jag är osäker.

Jag hade önskat att du skulle ha möjligheten att titta tillbaka, se på utsidan vad jag döljer på insidan. Se mitt fasttejpade leende som sakta flagnar bort när jag slipper låtsas. Jag vill inte längre att du ska se. Jag vill inte förstöra dig. Jag vill inte tveka och få för mig att det är fel, det vi byggt upp. Jag vill lämnas ifred och samtidigt veta att du vill. För jag förstår inte utan dig. Du kommer aldrig att kunna se. För du behöver glasögon för att se mig, allt annat är klart. Jag försvinner sakta och jag är helt säker på hur det är.

och du borde veta hur jag mår