Notering: Detta var en inlämnings uppgift i svenska, vi skulle skriva om någonting anorlunda, och så klart så måste den flummiga sidan av mig dyka upp då... så, den här berättelsen bjuder jag på *skratta*.

...
Det var en helt vanlig dag i Fantasy världen och härskarinnan Jenny von J stod och vattnade sina marsipangrisar.
Plötsligt stod det en gammal gumma vid grinden och log ett tandlöst leende.
”Det är en fin dag för att vattna marsipangrisar idag.” Sade hon och pekade menande på marsipangrisarna som hade börjat växa där de stod i fågelbona.
Jenny nickade och ställde ned silen som hon hade använt till vattningen och gick fram till gumman.

”Jag ser på dig att du inte har rest riket runt för att betrakta mina marsipangrisar, så vad är det du har på hjärtat?”
Gumman skrattade belåtet.
”Du är visst inte så bakom flötet som ryktet talar, nej, jag har inte rest riket runt för att betrakta dina marsipangrisar, utan jag har ett uppdrag åt dig.”
Jenny nickade.
”Jag trodde väll att det skulle komma vilken dag som helst nu.”
”Har du?” Sade gumman och kollade oförstående på härskarinnan och höjde på ett av de buskiga ögonbrynen.
Jenny nickade ännu en gång.
”Ja, de rosa högerkanin tofflorna vet och berättar mer än folk tror.”
”Det ska jag komma ihåg.” Sade gumman och böjde sig ned och lirkade av sig ena skon.
En hemsk lukt spred sig i området och det lilla diket började hicka av förfäran.

”Här, den kommer att vara dig till större hjälp än du kan tro.” Sade hon och räckte över skon till Jenny som med ena handen för näsan tog emot den.
”Vad vill du att jag ska göra då?” Frågade Jenny och betraktade kängan som hon höll i handen.
”Du ska leta upp en socka från en blå och grön randig enhörning.” Sade gumman med ett finurligt litet flin.
”Men, men” Stammade Jenny ”Någon sådan har ju inte setts i skogen på flera århundraden.”
”Lycka till.” Sade gumman bara och försvann med ett litet ’poff’.

Jenny suckade och gick in i det stora slottet med dess flaggor som svajjade för vinden.
”Och vad är bra att ha med sig ifall man ska ut på äventyr?” Mumlade Jenny och drog fram den stora kofferten som stod gömd bakom en av de ståtliga drakstatyerna.
Hon öppnade locket och började rota runt lite i den.
Efter ett tag hittade hon det hon letade efter, en maläten gammal ryggsäck och en bunt garnnystan.
”Perfekt.” Sade Jenny med ett litet leende och tog den hemliga gången bakom gobelängen som ledde till köket.

Inne i köket var det en salig röra av gammal disk och matrester.
Jenny hoppade över en hög av odiskade tallrikar och öppnade skafferiet.
Där inne hittade hon en bit ost, ett par kex och en hel burk sardiner.
”Det här blir bra.” Klargjorde hon och lassade ned allting i ryggsäcken innan hon tog en av de hemliga utgångarna som ledde till grönsakslandet där hon passade på att plocka ett par mogna marsipangrisar.
”Nu är jag redo för äventyr.” Sade Jenny till sig själv och plockade upp sin gångstav som hade stått lutad mot växthuset och började gå.

”God dag kära granne!” Ropade nymfen Lora uppe ifrån ett av sina polkagristräd.
”God dag.” Ropade Jenny tillbaka och vinkade.
”Vart leder stigarna denna dag då?” Frågade Lora och skrattade.
”Ut på äventyr.” Svarade Jenny och log brett.
”Roligt, roligt, men vi ses, jag måste fortsätta att plocka polkagrisarna medan de är mogna.”
”Vi ses.” Ropade Jenny och vek av mot skogen.

Där inne var det alldeles tyst med undantag av de tvånäbbade sädesärlorna som satt uppe i lövverken och kvittrade.
Jenny log brett och började sjunga på en gammal vandrar visa och märkte inte stenen som låg en bit fram på stigen.
”Se dig för!” tjöt den då Jenny snubblade över den.
”Oj förlåt, men vad är du för en liten filur?” Frågade Jenny nyfiket och böjde sig ned för att betrakta den lilla varelsen.
”Jag heter Johan och jag är en tvåkindad sten.” Sade stenen buttert.
”God dag Johan Tvåkind.” Sade Jenny artigt och bugade.
Stenen skrattade så som bara stenar kan och hoppade iväg på stigen och Jenny kunde nästan svära på att han sa någonting som lät som; ” Hahaha, hon där verkar lite knasig, hon har säkert ätit för mycket korvgryta..”

Hon ryckte på axlarna och fortsatte framåt stigen tills hon vart tvungen att stanna igen då hon nästan krockade med en mullvad.
”God dag herr Mullvad.” Sade Jenny artigt och log brett.
Mullvaden vände vresigt på huvudet och syndade Jenny uppifrån och ned.
”Jag heter Frida, och är inte en herr utan en fru.” Sade Mullvaden tvärt och skakade irriterat på huvudet.
”Och vart ska fru Mullvad då?” Frågade Jenny och försökte att låta glad, men mullvadens tråkiga humör hade smittat av sig.
”Till det orange vattenhålet.” Svarade Frida Mullvad kort och började går framåt stigen.
Jenny skyndade sig att springa ikapp, även om sällskapet var grinigt så var det i alla fall roligare att prata med någon annan än med sig själv medan man gick.
”Vad roligt, jag ska också åt det hållet… tror jag.” Sade Jenny då hon äntligen hade kommit jämsides med mullvaden.

”Tror du? Vet du inte vart du ska?” Frågade Frida Mullvad och vände förvånat på huvudet mot Jenny som hade börjat gräva i den utslitna ryggsäcken.
”Nej, men jag vet att jag ska leta upp en blå och grön randig enhörning… och så har jag fått den här.” Sade Jenny och drog fram den stinkande skon ur väskan.
Frida slog förfärat båda händerna för näsan.
”Ta bort den där saken långt ifrån min känsliga nos.”
Jenny stoppade genast ned kängan i väskan igen.
”Oj, förlåt, jag glömde.” Stammade hon och rodnade lite.
”Glömde?! Glömde?! Hur kan man glömma en sådan hemsk sak?” Utropade Frida upprört och skakade förfärat på sig.
”Nej, nu ska jag svänga, vi får hoppas att du slänger iväg den där hemska tingesten så långt bort som möjligt så att den inte plågar folk.” Sade hon och svängde av mot vattenhålet.

Jenny suckade och kollade sig omkring i skogen, så här långt borta hade hon aldrig varit förut.
Hon satte sig med en suck ned på en sten och öppnade väskan och rotade fram en bit ost.
”Ååååh, har du möjligtvis ett par brända mandlar?”
Jenny kollade upp och såg plötsligt rätt in i en tvåtåad gets lila ögon.
”Tyvärr, men jag har marsipangrisar.”
”Åh, aja, det får väll duga.” Sade geten med en suck och tog emot den marsipangris som Jenny räckte den och satte sig ned på gräset.

”Vad heter du då?” Frågade Jenny efter en stunds tystnad.
”Lina Tussilago.” Sade geten stolt och sträckte på sig.
”Det var, umh, ett fint namn.” Sade Jenny och log osäkert.
”Jag är döpt efter min mormor, Alfrida-Lina-Gertrud-Carolina-Maud Treklöver, men hon kallas Hildur.” Sade Lina Tussilago och började tugga på en kotte som hade legat på stigen.
”Det var ett långt namn… men känner du möjligtvis en blå och grön randig enhörning?”
Lina Tussilago tänkte så att det knakade.
”Nej, jag känner ingen, men jag vet en annan som gör det.” Svarade hon efter ett tag.
Jenny hoppade genast upp från stenen.
”Men vad väntar vi på? Bäst att sätta fart, du visar vägen.” Sade hon glatt och började åter att sjunga.
”Ska jag visa vägen?” Frågade Lina Tussilago osäkert och reste sig upp.
”Ja, du hittar nog.” Sade Jenny säkert och började gå med Lina Tussilago vid sin sida.

Efter ett litet tag kom de fram till ett stort illaluktande träsk.
”Har vi kommit rätt?” Frågade Jenny osäkert och lyfte på foten, i fotavtrycket hade det samlats daggmaskar och krälande mygglarver.
Lina Tussilago nickade ”Ja, hon bor där borta” Sade hon och pekade på ett litet kyffe i kanten av träsket.
Jenny nickade och gick med Lina Tussilago bort mot den lilla stugan och knackade på.

”Kom in.” Hördes det en pipig röst där inne från och Jenny och Lina Tussilago steg så orädda de kunde in i stugan, varför Lina Tussilago skulle vara rädd vet jag inte? Hon hade ju varit där förut..
Inne i stugan luktade det starkt av lavendel och väggarna var pyntade av små prydnads fat med katter på.
Jenny kollade sig förvånat omkring i stugan medan Lina Tussilago gick fram till den kortväxta trollpackan som stod vid spisen och rörde om i en gryta som såg ut at vara fylld med päronlime saft.

”Kom och sätt er vet jag, det är inte ofta jag får besök.” Sade trollpackan och log, hennes tänder var lite sneda och gulaktiga, dom skulle passa perfekt i en tandkrämsreklam.
Jenny och Lina Tussilago satte sig lydigt ned vid bordet och tog emot de muggar fyllda med päronlime saft som gumman gav dom.
Då såg Jenny den… Trollpackan hade en stor dubbel vårta på nästippen.
Jenny försökte att inte tänka mer på den utan svepte saften i en klunk och ställde ned muggen på bordet.
”Lina Tussilago säger att du vet var det finns en blå och grön randig enhörning.” Sade hon för att försöka få igång ett samtal.
”Nehej, jag sa att hon hade träffat en blå och grön randig enhörning, inte att hon visste vart den var.” Sade Lina Tussilago upprört och ställde ned muggen på bordet hon med.
Trollpackan log. ”Det är lugnt Lina Tussilago, jag har träffat en blå och grön randig enhörning och vet var den finns.”
Jenny satte sig rakt upp och lyssnade ivrigt.

”Det var en gång för länge sedan, då min vårta på näsan fortfarande var ung.
Jag hade varit ute och tagit mig ett dopp i träsket då jag var nära att snubbla över en blå och grön randig enhörning som satt vid strand kanten med en badring kring midjan.
Jag frågade då den vad den gjorde här mitt ute i ingenting, och den log mot mig och berättade att den nyligen hade flyttat in i ett litet hus bredvid ett stort slott som var smyckat med flaggor och trädgården fylld med rosa kanintofflor och där marsipangrisar växte ur fågelbon, och just nu var hon ute på utflykt i området där hon hade vuxit upp.” Sade trollpackan och drack upp det sista av sin saft.
Jenny drog häpet efter andan.
”Men, då… då bor hon ju granne med mig.” Sade hon glatt och hoppade upp från stolen.

”Hej då du snälle trollpacka, och Lina Tussilago, vill du ha sällskap en bit på vägen?” Frågade Jenny medan hon trädde på sig ryggsäcken.
Lina Tussilago skakade på huvudet. ”Jag stannar här där jag kan få så mycket päronlime saft som jag vill.”
Jenny log. ”Okej, men då ses vi kanske någon annan gång, då vinden har vänt och solen gått i moln.” Sade hon och försvann ut igenom dörren.

Vägen hem gick fort, och efter ett tag såg Jenny de välbekanta tornen som reste sig majestätiska mot den mångfärgade kvällningen.
Hon log brett då hon såg den lilla stugan i skuggan av slottet, hela tiden så hade den funnits där runt hörnet.
Hon gick fram till dörren och knackade på.
Efter ett litet tag hörde hon ett svagt ’kom in’ och hon steg in i stugan.
I en soffa satt en grön och blå randig enhörning och såg på Tv, i tv-rutan sköt någon just in en liten läderboll igenom en liten bur, och kommentatorerna skrek av glädje.
”Och Johan vinner matchen!” Klargjorde enhörningen innan den stängde av Tv:n.
”Nå, vad ville min uppspelta granne?” Frågade hon sedan och log osäkert mot Jenny som stod i farstun.

”Jag undrar om du möjligtvis har en socka som du skulle kunna skänka mig?” Frågade Jenny och neg hövligt.
Enhörningen plirade med tindrande ögon på Jenny.
”En socka sade du? På ett villkor…”
”Du får vad som helst!” Utbrast Jenny och log ivrigt.
”Då vill jag ha… en rosa högerkanintoffel.” Sade enhörningen och hennes ögon tindrade som aldrig förr.
Jenny nickade. ”Då säger vi så.” Sade hon och log.

Nästa dag då gumman ställde sig vid grinden så kom Jenny stolt fram och räckte henne den stinkande kängan och den omaka sockan som hon hade fått ifrån enhörningen kvällen innan.
”Du lyckades.” Sade gumman förvånat och tog emot sakerna.
Jenny nickade stolt och sträckte på sig.
”Det var en barnlek.” Sade hon och skrattade.
Gumman log sitt speciella tandlösa leende och drog på sig sockan och sedan skon.
”Äntligen passar den här fördömda kängan min krumma fot.” Sade hon nöjt och gick en liten bit och sedan tillbaka för att prova hur de satt.
Jenny log brett, men så rynkade hon fundersamt på pannan.
”Men vad skulle jag göra med skon? Den hjälpte mig inte ett dugg…”
Gumman log besvärat.
”Jooo, det var egentligen min morbrors bryllings sysslings kompis kusins storasysters killes sko, och jaaaa, han ville ha tillbaka den, och då trodde han så klart att jag hade den, så då letade han igenom mitt hus och då var jag tvungen att gömma undan den ett tag.” Sade hon och flinade okynnigt innan hon försvann med ett litet ’poff’.
Jenny von J log och återgick till sitt vattnande.