Ser du dej själv när du gråter drömmar av blod,
DERAS svett och tårar?

Tills ditt hjärta av guld inte längre KÄNNER,
då igenkänningsgraden av ditt jag inte mer finns.

Vad ÄR det du vill förmedla? Ser någon det?
- Ser någon DEJ?
Vad är det DU förmedlar när du skriver dina
drömmar om DÖD?
Vad är det du förmedlar utom en ÖNSKAN,
en ÖNSKAN om att NÅGON ska se dej?
- Kanske NÅGON ska se dej?

Men du VET att det bara ger tillfälligt bränsle,
du VET att ett enda ord som går emot kan fälla dej,
krossa dej, förinta ditt hopp.
Varför letar du där du VET du aldrig kan finna?
- Varför KROSSAR du din önskan om nåt mera?

Ser du dej själv när du gråter drömmar av blod,
DERAS svett och tårar?

Varför gör inte samhället mer? Varför SER de inte människan?
Det är inte konstigt det ser ut som det gör när du måste anses stark,
alltid så STARK för att räknas.
Men då vet de inte att styrka inte är att aldrig falla,
- som en ROBOT programmerad och styrd.
Nej styrka är att faktiskt RESA SIG efter varje fall,
men ibland, IBLAND, ibland kan man behöva stöd för att
ta sig upp.

Ser du dej själv när du gråter drömmar av blod,
DERAS svett och tårar?

-Men VEM är egentligen DU? Var finns egentligen DU?
Som en tanke?

Eller - ett redskap?