Greta vaknade på morgonen med en lätt huvudvärk.
Hade tröstat sig med några glas rödvin och fastnat i minnets labyrint. Nu var rummet fyllt av dåliga minnen, taskig andedräkt och gammal kroppsodör. Inte blev hon gladare vid tanken på att det mesta kom från henne. Hon stönade, blundade och rabblade högt en dikt:
\"Liksom lövens entoniga susning,
försvann du ut genom dörrens fyrkant.
Dina kvarglömda ord rullade i luften,
gjorde mig smått förlägen,
och fick,
min bleka hud att rodna\"
Inte många ord, men detta förvandlade hennes bitterhet till något annat, och hon log när hon satte sig på sängkanten för att tända lampan. Men innan hon letade reda på knappen lutade hon huvudet i sina händer och reflekterade lite på gårdagen.
Detta tragiska minne som aldrig fungerar som det ska. Det är som romantik. Varför ska det vara så förgängligt? Minnen från livet är utställda av inkompetenta flyttgubbar bland hjärnstammens trånga korridorer. Gömda bakom låsta dörrar och ingen nyckel har jag. Hjärnan har byggt en labyrint och fastnat där som i en form av en variant av kurragömma där jag var den enda deltagaren. Konstruerat kompakta murar av gyttjig glömska där jag är den kvarglömda råttan från ett sedan länge avslutat laboratorieexperiment.
Hon sträckte på sig så det knakade i hennes kropp. Nu var det dags att leta reda på kläderna, men att klä sig var ingen lek. När hon var liten hade hon älskat att få byta kläder. Nu var hon glad om hon klarade av det utan att ramla. Men hon var tvungen att skynda sig lite. Måste städa innan hemhjälpen kommer. Då kanske de stannar och pratar lite.
Hon behövde höra andra röster än sin egen.