Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
\"Jag drog ner dig i mitt fall, sen gled jag bara undan.\"


VM i sorg

- Vi gratulerar, gratulerar och beklagar. Vår vinnare är…
Ett tvbrus flöt genom högtalarna.
- … Och första pris är:
En kort paus, marionettpubliken jublade och kastade sten. Såväl medioker flicka som tarvlig pojke, medvetslös man som motstridig kvinna, alla var de arga och glada.
- Ett…
Återigen knastrade ljudet som åskledningens varma ljus. Jag satt där nylans på bänken. Ett ord färgat av sorgens glada tårar. Jag var glad för henne, för hennes skull, för hennes föräldrars saknad. Omärkbart slog mina händer som tranornas dans. Omedvetet var min blick lika död som comapatientens.
- Länge och kort leve …. Och låt oss…
Ett par av högtalarnas rostiga spikar brast som midsommarstången krossad av farfars last och tungt snödalade de ner, förandes med sig det knastrande ljudet. Scenens draperier, färgade paraplyvit, orkade inte längre dölja signeriet. I en kedjereaktion följde de med plasthögtalarna i fallet. Kaos, död och glädje, spelade ingen roll. Ingen orkade bry sig längre, ingen ville avbryta sitt majfirande. Jag var fortfarande lika medveten, stark, frisk som sinnessjuk och kvar på träflisornas golv stod hon med armarna släppandes i pappershimmeln. Hon var glad, lika munter och älskad som alla andra. En stenblåfärgad krans i hennes händer, glödande röda skor hängandes på fötterna och en trasmörk blus över hennes sneda bröst. Hennes hud var vacker men fördold av smink och fyllegubbarnas drägel. Men trots allt var hon lycklig, bärandes ett leende som präglade hennes sönderrivna ansiktsmask. Med min livlösa, mordiska, näst intill hatiska blick betraktade jag henne. Hon var glad, nästan lika älskad som någon som vunnit VM i sorg.




Prosa (Novell) av Bäraren
Läst 290 gånger
Publicerad 2008-02-22 08:02



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bäraren
Bäraren