Hon kunde se ganska långt genom sitt köksfönster. Ute på åkern stod en räv. Vad vacker den var, tänkte hon, men mindes samtidigt de sjuka hårlösa undernärda ”skabbrävarna”. De hade varit en sorglig syn, och lite skrämmande. Tänk om något sådant hände människan.

Men istället för skabb har vi såklart kräfta, där läkarna med strålning skalar av försvarslösa individer deras hår med strålning. Inte ens ögonbrynen har en chans.

En av hennes väninnor hade haft ett fint gyllene brunt hår innan strålningen tog bort allt. Efteråt, när allt började växa ut igen, var det redan grått.

Kan man få grått hår av bekymmer, eller är det bara av ålder? Gretas hår var inte grått. Det var vitt. Hon drog handen genom sina tunna strån och blicken gick till blommorna på bordet.

Hennes barnbarn hade plockat tussilago häromdagen. Greta kallade dem ”pussilago”. Det var ett bra namn på dessa solar i miniformat som kom och förgyllde våren innan maskrosorna tog över. Nu stod de i en liten vit glöggmugg på bordet och fick henne att tro på en sommar till.

Fylld med sol, vatten och en inte alltför unken kohagsdoft där möjligheten till romantik kanske inte var alldeles omöjlig. Gretas ögon tappade för en stund sitt fokus och vändes inåt.

I hennes huvud fanns tankar om maskrosors värde och brummande humlornas magi. Där inne levde bilder fyllda med mängder av vitsippor, skuggade endast av björkar. Där fanns svalor som fångade insekter i vinden, sjöar med lekande fiskar och alldeles underbart nakna män. Förstås.

Hon log och ruskade på sig. Återvände till morgonen. Ingen ide att drömma innan det står i farstun, tänkte hon. Hon suckade och tittade ut igen.

Räven var borta nu.