Fick igår höra att nästan alla tjejer tyckte att jag hade så vackert blont och lockigt hår då jag var barn och ung????

    Visst gjorde det mig glad, förutom då att jag inte lyckades med att hitta en ursäkt som förklarade att det inte alls var så. Att bilden var falsk på något sätt.

Varför är det så svårt att ta åt sig de beröm man får, eller att tolka saker som sägs om en på ett positivare sätt?

    Just då det gäller håret så fick jag dock då bara höra typ krullskalle, krullet och en massa fler ännu värre omdömen som sades för att, ja vad de nu sades förr.

 Vadå, var jag orealistisk då jag tillslut började tro på dem?

    De var ju ingen som sa något annat. Hade jag gått omkring och snofsat upp mitt hår och burit det som en kungakrona hade jag blivit utdömd som en uppblåst ballong.  Istället så bar jag jämnt keps för att dölja kvasten. En ful Siporexkeps från min farsas jobb som jag gjorde om till en fiskekeps.

     Alltså, att ha keps då var hur töntigt som helst. Men vadå jag var väl före min tid, jag var redan på 2000-talet ;).

     Men det är klart hade jag varit ung under detta årtionde som gått så hade jag säkert inte burit keps, för att jag är tjurig, eller för att markera mitt utanförskap. Jag var nog på ett sätt stolt för att jag var lite annorlunda, att jag var jag.

Men varför, varför är vi alla så dåliga på att ge varandra beröm, att säga till varandra att vi faktiskt tycker om varandra?

    Fan, då man kommer på sig själv med att antyda att man tycker om någon, ja då får man panik och försöker släta över. "Jag är inte speciell och du ska inte få tro att du betyder något för mig, du är en av alla andra värdelösa nollor, som jag".

    Ä nu skiter jag i det. Jag tar åt mig. Jag hade vackert hår då jag var barn, hade jag vågat visa mig hade brudarna jagat mig av andra anledningar än för att retas, så det så.

    Och nu har jag skittjusigt silvergrått hår, precis som de frisörer som jag snabbt byt ut sagt mig.

    Då jag nu snart ska resa ut på havet till La Calobra. Världens vackraste plats. Ska jag ställa mig i fören och låta vinden smeka mitt hår. Och jag ska vara stolt.

Visst är det ganska härligt med vackra platser?

    De får man säga vad man tycker om, inte för att de bryr sig och inte för att ens världens vackraste plats, La Calobra har en chans mot en glittrande blick från någon jag gjort glad genom att på ett övertygande sätt säga, du är vacker, jag tycker om dig.