När liv slås i spillror, bildas det vita vågor på svarta hav, tänkte Greta. Hon hade läst i tidningen om en kvinna som hade blivit misshandlad i sju år av sin man, och nu hade hennes femåriga son börjat ta efter fadern. Vad är det för liv?

Vad var det för mening med sån idioti? Alltsammans verkade så sjukt. Vilken tragedi det var.

Hon visste inte riktigt vem hon skulle tycka synd om mest. Kvinnan troligtvis, men även barnet måste ha lidit stor skada av att växa upp i en sån familj. Pojken hade blivit bestulen på en normal barndom.

Och mannen då, vilket helvete formar en sån demon? Hon la bort tidningen med en suck, orkade inte läsa mer nu. Hon hade ont i huvudet efter gårdagens alkoholintag. Men när huvudet knackar på dörren, då vet man att alkoholen är på väg ut, tänkte hon med ett leende.

Men hon fick vara glad att hon levde, och gammal var hon också. Den här morgonen kändes det mest vanskligt att hon levt så länge. Vad skulle hända sen, dö direkt?

Nej, nej, nej! Nu skulle hon inte ägna morgon till att tänka svarta tankar, ingen mer filosoferande nu.

Hon lät blicken vila på trädets fågelbo utanför. Talgoxarna verkade bygga bo där. På radion spelade de The Beatles låt ”Love me do” och solen sken.

Hon längtade efter att gå ut, kanske hon skulle kunna försöka idag. Det var ett tag sedan hon senast hade staplat fram med rullatorn till affären. Kanske kunde hon möta någon att prata med.

Hon reste sig utan mer eftertanke.