Jag finns här för dem alla, tänkte Greta, det är jag som lyssnar, det är jag som iakttar livet när andra kommer till mig, och jag ser mer än jag vill, mer än jag orkar.

Det gick sakta att ta sig fram, men vädret var fint, vårigt.

Hon bodde inte långt från affären, kanske hundra meter, men när ena benet var svullet och näst intill orörligt, gick det inte fort. Värst var det när hon skulle över vägen. Trots att det blivit lag på att bilförarna skulle släppa förbi vid övergångsställena, så var hon alltid orolig. Dessutom mottog hon blickar som kunde mörda. Trodde de att hon gick så här sakta med flit? Visst, ibland stannade hon på ren djävulskap, men det var en annan sak. Hon log.

Nu snart var hon framme. I dörren in till affären stod en klunga människor. Kanske var det någon hon kände, någon som kunde ge henne lite nytt skvaller. Inte för att hon lyssnade på sånt, eller trodde att ens hälften var sant, men visst kittlade det lite i den nyfikna inom henne.

Bara lite.