de kalla kusterna
ibland
är det med känslor som med vinterväxter
tunna och kalla vägrar de slå rot
*
ändå
någonting har korsat mina kuster, blinkar stora färger
jag har gått in i det otydbara
*
man kanske måste viska för att hålla någon riktigt nära
och jag vill jag vill bli som orden när de landar
men jag kan inte förmå mig
*
nästanverklighet har vridit sig i mina lungrum
de rum jag hela tiden tömmer
*
med vakna ögon letar jag förbi det redan kända
här är vi ansiktslösa här kan jag stanna
*
denna kusten har ett namn
människorna, glasen, balkonghavet den blåögda kometen
(alla kuster har ett namn)
*
jag pressar in en hand i det förtöjda
bildar en skopa, får in några fingrar känner det karga lastutrymmet, vintern, alla båtarna fingrar på känslan
men den rör sig inte en tum
*
tiden häver sig rinner hastigt ur sin egen puls
skrapar längs stranden kammar havet, ryckigt
det lugnar mig att se hur vattnet slungas över land
*
men det finns någonting mer därute, blinkar stora färger
någonting vansinnigt hemligt som jag inte kan tyda
Fri vers
av
Carlita
Läst 718 gånger och applåderad av 15 personer Publicerad 2008-03-02 17:44
|
Nästa text
Föregående Carlita |