ändast rädslan kvar i kroppen



jag skriker, men det kommer inget ljud inte ens en ända ton i dur.
bara falska fioler som spelar bach hörs i hela huset, & mitt hus är stort.
får ingen luft, paniken jagar mig tätt tätt hela tiden.
bara för att ja sa att jag älskade dig en gång för mycket.
telefonen viskar till mig fast det inte är någon där,
aldrig ska ja sätta den mot mitt öra igen.
allt som ja får i mig luktar rädsla & karvar sig ut ur min mage med slöa trasiga naglar.
det snurrar fort fortare, det tar stopp & faller ingen gren orkar bära mina ord
så jag slutar aldrig falla.





en dröm, en verklighet.
sömnen & och verkligheten är ett
ja kan inte skilja dom åt längre.
ännu en gång fångar panikens röst min hörsel
jag får inte gå förren den är klar med mig,
då,
äntligen får ja komma undan,
få vila & sova ifred,
ända tills den kommer igen.




jag spyr sakta
men allt på en gång






ifall du ser mig skratta ett skratt som du inte är van vid,
räkna med att då har ja fått sova
då har ja lugnet i mig att kunna skratta
mitt skratt
inte panik skrattet som är det falskaste som finns,
även fast ni inte ser skillnaden.
men ni ser det inte eftersom ni är så vana,
ni lever i falskhetens så kallade skönhet & ni trivs där.






dom våldtar mig innifrån & säger att jag är hopplös,
dålig & patetisk,
det är darför ingen orkar med mig,
alla lämnar för att dom tycker att jag är värdelös,
inget att ha.
men dom fatta inte att när jag är tyst
en skugga så är jag det för att skydda,
för om ja öppnar munnen spyr jag ut allt på en gång,
då kommer det jag inte vågar säga,
då kommer allt de här.