Hon jagar sitt byte tyst som katten. Hon lyssnar till dom uppskrämda andetagen och hjärtat som pumpar allt fortare. Hjärtat som pumpar runt den livgivande tjocka röda vätska hon är efter. Hannah klädd i lång svart siden klänning har lust att leka med sitt byte och gömmer sig. Bytet börjar så småningom sakta ner i tron på att hon har undkommit den fasansfulla gestalten som jagar henne.
Yr som hon är sätter hon sig på en sten och lutar huvudet mot ett träd allt stannar, marken gungar inte längre. Hon vet att hon har druckit mycket…
- för mycket hon börjar till och med hallucinera, men det var så verkligt, tänker bytet medan jägaren smyger sig närmare i skuggorna. Bytet är klädd i en kort kjol, en åtsittande urringad tröja och ett par högklackade skor.
- Inte dom bästa att springa i märkte hon och till råga på allt så lossnade en av klackarna. Hannah lyssnar förnöjdsamt på bytets småprat med sig själv, jo bytet tänker det men en så stark vampyr som Hannah hör det lika klart som om hon skulle tala högt för sig själv. Hannah hade länge funderat på om människor hade samma förmåga men dom bara trodde att den inte gick och därför gick det inte för människor. Hannah brydde sig inte om hur det gick till. Det var praktiskt och hon kunde använda det och det var nog. Hon brydde sig inte så mycket om hur det funkade. Det var människorna sak.

Hannah beslöt sig för att retas litegrann med sitt byte och hon visade sig igen, och började närma sig sakta, hon kunde ta så mycket tid på sig som hon ville. Det fanns inga andra vampyrer som skulle kunna ta bort hennes byte häromkring. Det var just därför hon bodde i den lilla hålan som hon bodde i.
Bytet spärrar upp ögonen när hon ser Hannah och tar sig klumpigt upp på sina ben medan hon samtidigt försöker ta sig bort därifrån så snabbt som möjligt. Hannah fräser, mest för skojs skull för att se en reaktion. Och hon får en reaktion, bytet snubblar. Hannah börjar bli trött på att jaga det här klumpiga bytet det är som om det skulle vara en sån där amerikansk skräckfilm då mördaren bara behöver gå för att komma ikapp sina offer, och hon blir less.
På ett ögonblick är hon bakom offret och tar tag i hennes långa blonda hår rycker hennes huvud bakåt så att halsen blottas och hon börjar dricka. Så klumpiga som hon var, var det värt det. Hannah känner sötman och järnsmaken av blodet medan hon sakta släcker bytets liv

Plötsligt så kommer en kniv vinande genom luften. Hanna släpper sitt byte och hoppar undan.
– vem där, fräser Hannah. Arg för att någon stör henne mitt i måltiden.
– har du redan glömt mig, säger en välbekant röst. Hanna svär.
– Angelica, svara Hannah med en morrning. Får man inte ens äta i fred. Säger Hannah.
– inte om du ska mörda på kuppen, svarar Angelica.
Angelica hinner inte säga nått mer Hannah har hunnit lokalisera var hennes röst kommer ifrån och hoppar på henne och direkt attackerar hon Angelika med tänderna. angelica hinner akta sig lite och Hannahs tänder sjunker ner i axeln istället för i halsen. Hannah river upp ett stort sår i axeln och söker sig vidare till halsen, en så stark vampyrjägare som Angelica måste oskadligöras snabbt men Hannah kan inte motstå att dricka hennes blod också. Blodet från dom också odödliga vampyrjägarna som vissa kallar häxor, är mycket starkare än blod från vanliga människor. Hannahs tänder sjunker ner i halsen på Angelica och hon söker sig in i Angelikas sinne. Det hon finner hade hon inte väntat sig. Hannah slutar direkt att lunga ner offret med tankarna, Angelika ska minsann känna riktig smärta.
– det var du! Tänker Hannah så att Angelica hör, det var du som mördade min mamma.