ibland

är det med känslor

som med vinterväxter

tunna och kalla vägrar de slå rot

*

ändå

någonting har korsat

mina kuster, blinkar stora färger

jag har gått in i det otydbara

*

man kanske måste viska

för att hålla någon riktigt nära

och jag vill

jag vill bli som orden när de landar

men jag kan inte förmå mig

*

nästanverklighet

har vridit sig i mina lungrum

de rum jag hela tiden tömmer

*

med vakna ögon

letar jag förbi det redan kända

här är vi ansiktslösa

här kan jag stanna

*

denna kusten har ett namn

människorna, glasen, balkonghavet

den blåögda kometen

(alla kuster har ett namn)

*

jag pressar in en hand i det förtöjda

bildar en skopa, får in några fingrar

känner det karga lastutrymmet, vintern, alla båtarna

fingrar på känslan

men den rör sig inte en tum

*

tiden häver sig

rinner hastigt ur sin egen puls

skrapar längs stranden

kammar havet, ryckigt

det lugnar mig att se hur vattnet slungas över land

*

men det finns

någonting mer därute, blinkar stora färger

någonting vansinnigt hemligt som jag inte kan tyda