Tegelpanna(tecknad på en röd vägg) / Sonett
Din fjäder stupar ofta nu i striden
på platta fötter, fälld av trånga krav
där dina ark har blivit till ett smiden
som skyfflar skugga över livets hav
Fast bröstet innan varit skaldberiden
de vittrar tysta nu på bottnens kav
Det ligger en blockad av död i tiden
där dina ord till slut har klingat av
Med svettens nåd, i järnbeslagna vingar
där tungan står på skymningsrandens våg,
förmedlar du det intet tygeln tvingar:
En nattlagd flykt där orden famlar mening.
De kränger som ett ohanterligt tåg
när form och anda träffar en förgrening