Kanske åkte han tidigare för att hinna

Men när jag mötte honom syntes inget.
Modet det sjönk, men skam den som ger sig

Kanske åker vi förbi centralen och då...

Men när tåget bromsade in rörde vi oss inte.
Och när dörrarna stängdes log jag mot honom,
som ingenting var fel.

Kanske har han den hemma

Men när dörren öppnas finns där ingenting
Och rummet hans är lika tomt som alltid.

Kanske, kanske vill han ge den till mig när vi ska gå.

Men tiden kommer och går
Och farvälets tåg vi sätter oss på.

Han följer mig inte helt
så äntligen ger jag upp

Och när dörrarna stängs och han är utom räckhåll,
då försvinner mitt leende.

Som jag sa, Någonting har ändrats

För ikväll,

Smeker rosens röda tårar inte längre mina läppar