Det nypermanentade håret luktade nästan bränt. Hon stod i kön där kassörskan var den långsammaste av dem alla som jobbade där, men hon gillade henne. Varför skulle man stressa? Det fanns ingen anledning. Greta märkte hur kvinnan framför henne skruvade på sig av otålighet, och hon log. Det kunde hon ha. Kunde hon sitta i timmar vid frissan och ändå inte bli bättre än så där, kunde hon gott få stå några minuter extra i kö på affären. Hon kunde inte hindra ett fniss att tränga fram, så hon vände sig snabbt om.

Bakom henne stod en äcklig gammal gubbe och stank av mänsklighet. DET var en bra anledning att komma härifrån lite snabbare, men hon andades genom munnen och nonchalerade odören, vände sig tillbaka och tänkte på annat.

Skönt att vara någonstans där det fanns folk igen. Lägenheten började kännas som en kista. Det var bara jorden ovanpå som fattades så skulle hon vara död och begraven. Hon lutade sig lite extra framåt på rullatorn. Kroppen protesterade av att den hade behövt röra sig, och benet värkte. Hon skulle bara betala semlorna så kunde hon masa sig hem och sätta på kaffe.

Det kanske var det hon behövde, en stor kopp nybryggd kaffe, en riktig koffeinkick.