Idus Martiae, var den olycksdagen,

då Julius Cæsar blev avdagatagen.

Och bland de män som gjorde't,

var Brutus den som höll i rodret.

Han tillät Antonius att tala över liket,

på villkoret han icke hotade stabiliteten uti riket

eller påstod att de sammansvurna hade gjort fel.

- Antonius sa ja, och höll god min i elakt spel.

När sedan Brutus höll det första talet,

stod Antonius gruvande i kvalet,

över vad han i talet skulle säga,

väl medveten om att noga han orden måste väga.

Se'n stod Antonius där sörjande vid båren

och i ögonvrån man kunde skymta sorgsna tåren.

För stumma tungor han gjorde sig till tolk,

ty Caesar sörjdes mest av vanligt folk.

Nu Brutus trodde deras lycka vore gjord,

då Antonius om dem ej sade några onda ord.

Men när sedan Antonius nämnde Caesars testamente,

tog bland massorna, där hus i helvete.

Och när så Antonius hållit färdigt talet,

gick för Brutus et consortes allting käpprätt galet.

För enligt vad som Shakespeare i sitt drama skrev

Antonius, den nye Caesar uti romarriket blev.