Hon tittade sig omkring.
Hon hade känslan av att något var förlorat.
Men hon visste inte vad.

Så hon fortsatte sin promenad i mörkret.
Famlade sig framåt.
Utan att veta vart hon skulle.
Eller ens var hon var.

Hon kände sig fram.
Med händerna.
Längs med väggarna.
Och med fötterna utmed golvet.
För att inte ramla.
Trilla ner i ett stup.

Det hade hon gjort för många gånger förut.
Och hon vill inte hamna där på botten igen.
Utlämnad.
Ensam.
Och med krossade ben.

Så hon försökte ta sig framåt.
Sakta för en gång skull.
Trevande.
Inte springande.
Hoppande.
Eller dansande.
Som hon brukade.

Utan försiktigt.
Och varsamt.
Nästan smygande.

För att undvika stupet.
Och inte skada sig själv igen.
Inte den här gången.

Nej, inte den här gången