En sommar då jag sitter i en solstol, bekväm som jag är, på stranden och kollar på de unga, friska kropparna, som rör sig lekande lätt, i solens varma sken, fotboll spelar dem. Men som sagt, är jag bekväm, jag vill hellre koppla av i min solstol, de får ha sin fotboll för sig själva. 32 är jag nu fyllda, men jag struntar helst i den löjliga, irriterande siffran. Livet har hittils gått för fort, tycker jag, vill vara 18 igen. Vara en som lever för att ta risker, så hade det ju varit förr och det hade satt sina spår, bokstavligt talat faktiskt. Ärren sitter kvar i ansiktet efter tuffa, stenhårda nätter. Nätter med överdrivet supande, nätter med överdrivet våld. Jag saknar den tiden, nu när jag sitter där på stranden. Drömmer mig bort till den ytliga, men ack så njutningsfulla ungdomstiden. Okej, den hade inte varit ett himmelrike alla gånger, men de sköna stunderna, var mina bästa stunder i livet. Nu var inte livet lika roligt längre, jag har slutat dricka och slåss, nu händer inget roligt längre. Jag fortsätter mitt irriterande stirrande på de obekymrade unga människorna i en timme till ungefär, då får jag fick syn på en man, som gjort likadant som jag. Den mannen får syn på mig med, och vinkar mig till sig.

 - Vad vill du? Sa jag med  tunga andetag, i den påträngande värmen.

- Snacka om ungdomars vara eller icke vara, sa han bittert.  

- Ok, sätt igång då, jag lyssnar, sa jag nyfiket.

- Jo, du förstår, ungdomarna, har tagit över vår planet, smittat ner den med könssjukdomar och ovårdat språk, vi måste visa att det är vi vuxna som bestämmer".

- Okey, men hur?" Sa jag roat, roat över hans påhopp på ungdomskulturen, den som jag var avundsjuk på och därför skydde som pesten.

- Vi börjar med att ta hand om dem här på stranden, sa han, med en iskyla som fick solen att darra långt däruppe.

- Men, vad menar du med "ta hand om"? Sa jag, skrämd över hans ändrade tonläge, det hade snabbt byt från bitter gammal gubbe till en otäck psykopats.

- Du får se, sa han, nu med en grinig gubbes röst igen.

Jag hann inte reagera ens, snabbare än ögat, hade han lagt en stor yxa i min högra hand, till min stora förskräckelse, var det intorkat blod kvar på eggen. I mitt inre fördes nu en våldsam kamp, mellan mod och feghet. Modet ville att jag skulle slänga yxan åt helvete och slå ner gubben, så att ingen kom till skada. men jag mäktade inte med det, en blick gav han mig, det räckte, så var jag fast i feghetens äckliga grepp, för jag kände ett fruktansvärt äckel över hela saken, äckel över att blod skulle färga den gyllengula sanden snart.

Gubben stog beredd för strid, hans inbillning att ungdomen tagit över hela planeten hade verkligen blivit en sanning för honom, det syntes i hans beslutsamma och hårda blick. Han tänkte inte sky några som helst medel.   Jag var fast i hans grepp, mitt psyke tillhörde nu honom, blicken hade räckt för att fånga min själ. Ungdomarnas ögon var nu stora som tallrikar, fyllda medstörsta rädsla.                                                                                                                         -

-  Framåt, för vår planets skull, låt våra generationer få den ljusa framtid, de så ärligt förtjänar, sa han högtidligt, och inte utan stolthet i rösten.

Och framåt bar det, där en ung kille, först smärtsam ögonkontakt, ett par anklagande ögon, sedan besinningslösa hugg, för att få bort de anklagande ögonen, orkar inte se dem. En ung kvinna försöker springa förbi mig, glöm det tänker jag, denna gång hugger jag direkt mot ögonen, orkar inte se ögon som berättar vilken min skuld i detta är, ögonen stannar, de stirrar tomt mot mig nu, det är nästan jobbigare och se, hugger av hennes huvud, blod flyter ut som lava ur en vulkan, men mina sinnen är avtrubbade, borta i skoningslöshetens dimma. En till ung människa, ser inte längre ens vad det är för kön, hugger bara ner stackaren, hugger för jordens bästa, gubben sa det ju, han måste ha rätt, det måste han. Gubben själv står där borta nu, jag ser honom ytterst svagt, ser egentligen inte att det är han. Men mitt bultande hjärta som håller på att gå sönder av fruktan, det ser honom. Det berättar att vi dödat alla, det säger att en finns kvar att döda, jag undrar vem?