Jag*
kommer nog aldrig hitta
det vi tappade

mellan sommartårna
under torr hud
innanför dina spruckna basketnaglar
bakom mina täta ögonfransar




Du*
stannade aldrig upp
för att snegla bakåt

kanske visste du
hur man stod stark
eftersom du alltid ville
vara så stark själv

(Men var det inte bara skådespel?
När ridån går ner
står skådespelaren ensam)




Han*
vill se solarna gå sönder
för han har känt dem falla
så många gånger

skrapat hans kinder från insidan
gatuhörn är smutsiga
men mörkret faller bara
i mitten av handflatan
och i skuggan av skulderbladen
så nära




Hon*
ger efter

stoppar svarta trassellockar
i händerna med plåsterfingrarna

och låter dropparna
falla i hennes rödömma armveck




Vi*
vet alla vad
tyngd
är.