Mörker lyses upp av silvertårar som faller mot golvet ifrån slutna ögon. Konturerna jag skymtar i spegeln är inget jag vill se. Inte jag. Inte längre. Aldrig mer. Fönstret stod öppet. Gråa, urtvättade gardiner flaxar som gigantiska vingar. Sträcker sig inbjudande mot mina bara armar. Vill dra mig ut. Locka mig att hoppa. Men jag vill inte. Vägrar. Jag tänker inte fly ett steg till. Jag har redan flytt min spegelbild, och det får räcka.
Då jag sakta släpar mig tillbaka till sängen med de rosa lakanen lämnar jag min kropp i spegeln. I morgon tänker jag vara någon annan.

När jag stiger upp kan jag fortfarande skymta konturerna som inte längre tillhör mig skymta i spegeln. Men jag vill inte se dem så jag blundar under hela den evighetslånga halvminuten under vilken jag i blindo drar på sig kläderna jag lagt fram kvällen innan. De som inte längre är mina.
Av frukostens stök hör jag inte ett ljud. Det var länge sedan jag lyssnat på mina två bröders skrik och min mammas förmaningar. Länge sedan mina två bröder och min mamma har tittat åt mitt håll. De vill inte se min utmärglade kropp. Den kropp jag förgående kväll lämnade kvar i spegeln. Den kropp jag inte längre vill se. Inte längre vill vara.
Varför sade alla till mig att jag var så smal? Det enda jag kunde se i spegelns mörka konturer var fett. Oj, se där. Lite fett på underarmen, bäst att skippa middagen. Men fy, det går ju nästan att nypa tag i fettet på insidan av låren, det blir fyra timmars träning i morgon istället för två.
De enda som förstod mig var mina Internetvänner. De manade på mig. Tyckte att jag var stark som vågade göra något åt det inbillade fettet. Gav mig tips på träningsmetoder använda av ’super-size-zero’-kändisarna. ’Det här är bäst. Gör så. Om du spyr precis efter att du ätit godiset så kan du få det goda och ändå inte gå upp i vikt. Den och den personen har berättat för mig att den och den gör så här…’

Men nu får det vara nog. Jag vill inte längre. Det är inte mitt fel. Jag avskyr kroppen som sitter fast i spegeln! Avskyr! Den hemsöker mig, hånar mig. Får mig att känna mig som en främling.

Smärtan kittlar mina fotsulor för varje steg jag tar. Skosulorna är för tunna och asfalten för hård. Aj, aj, aj i takt med ljudet av trummor som dundrar i mina öron. Tam tamtamtamtam Tam tamtamtamtam. En röst som inte längre tillhör mig sjunger tillsammans med den datorredigerade sångrösten som ljuder ur mina vita ipodlurar. Min röst är av glas. Den spricker när den stigit för högt och regnar ner i ett vattenfall av splitter över mitt huvud. Det gör ont när skärvorna gräver sig ner i mitt blonderade huvud tillsammans med spikregnet som haglar ner från himlens gråa skyar. Änglarna gråter ut spikarna för min sorgliga uppenbarelse och min sorgliga värld. Deras silverne tårar blandar sig med mina mascarasvarta som rinner nerför min kind. Tårarna som rinner tillsammans med sminket över min sorgliga kropp som jag lämnade i spegeln.
När jag ser på husen som kantar min väg tänker jag på vad som döljer sig bakom deras slutna dörrar. Tänker på att innanför varje dörr finns det ett okänt antal liv som är så skilda ifrån mitt. Avgränsande av flera ljusårs avstånd, och ändå bara av en tunn dörr och en vägg.

”Jävla anorexiaunge!” ekar efter mig i korridoren. Smarta ilar genom mina fötter för varje steg jag tar. Det finns inte längre något fett på mina fotsulor som tål att gå på mattan av glasskärvor de har strött ut likt rosenblad framför mig. Glasskärvorna sårar mig. Sätter sig fast i mina sulor. Svider. Precis som orden. Jag tog en stor portion potatis och fisk bara för att motbevisa dem under lunchen. Tretton minuter senare gick jag till toaletten. När jag kom tillbaka till bordet ville ingen inte möta min blick, som alltid efter att jag kom tillbaka från toaletten samtidigt som jag torkar av min foundationkladdiga kind. Istället tittar de bara anklagande mot min tärda kropp. Jag vet! Jag vill sluta! Men det går inte! Jag är så fet! Varför kan jag inte bara få vara lika smal och snygg som alla andra? De ser det jag vill säga i mina ögon, trots att de inte vill möta min blick. Men de ser dem avspegla sig i tårarna som fallit ner på det runda bordet. Jag ser det på dem, när de ska börja med sina förmaningar. Då orkar jag inte lyssna. Utan att duka ut min halva portion av hårdkokt potatis och slemmig fisk går jag därifrån.

Läsrummet är tyst, som vanligt. Ingen går dit. Trots att det finns fullt av härliga böcker och två gitarrer. Men jag är för trött för att lyfta ner min vita favoritgitarr från väggen. Den har blivit så tung. Jag orkar inte lägga den i mitt knä och knäppa på strängarna, sådär i glädje som jag gjorde förut. Nu sitter jag bara och stirrar på den. Längtar efter ork, men också efter att få höra de ostämda tonerna sväva upp i taket och lägga sig tillrätta på lampskärmarna innan de sakta snöar ner över mig igen.

Lektionen börjar. Jag vill inte. Det har blivit så jobbigt på lektionerna den sista tiden. Det är som om handen inte hinner med att skriva ner minsta ord från lärarna. Koncentrationen finns inte där. Micke och hans moppe ute på skolgården är så mycket roligare att titta på än läraren och informationen på tavlan. Han har glömt sin hjälm igen och hans bruna hår slår i fartvinden då han, till synes sysslolös, kör fram och tillbaka på den asfaltsbelagda gården. Av någon anledning känns det som om han väntar på mig. Med ett leende ignorerar jag lärarens irriterade, och irriterande, harklingar och fortsätter stirra på honom med mina kajalkantade ögon. Brummet från hans motor, som hörs ända upp till vårt klassrum på högsta våningen, avtar plötsligt och jag ser hur han står helt stilla ungefär vid stora ingången. En blonderad hjässa dyker upp inom synhåll. Det ljusa huvudet guppar ovanför den stora, blåa fjällräven-jackan som står ut runt hennes smala kropp som ett tält. Hon springer fram till Micke och sätter sig bakom honom. Lägger händerna runt hans midja. Och med cigarrettröken fortfarande ståendes runt dem som ett moln vrider han på gasen och de försvinner iväg nerför backen.
Jag hatar honom. Jag skulle inte ens bry mig om han väntade på mig. Jag går och spyr så fort lärarens uppgivna suckande bekräftar att lektionen är slutt. Kräks upp mina känslor för honom. Nu finns de inte kvar längre. Jag har lämnat dem, demonstrativt, på toalettgolvet. Precis som jag lämnade min spegelbild i spegeln med den röda ramen i mitt rum.

”Hem kära hem” läser jag ljudlöst orden som står på dörrmattan utanför vår altandörr. Så varför känner jag mig inte som hemma. Jag tar ett sista bloss på cigaretten innan jag fimpar den mot den ljust gula fasaden och låter den falla ner som ett döende tomtebloss genom springorna i terrassen. Dörren är olåst och jag öppnar den. Ingen ropar ”Hur var det idag, älskling” efter mig när jag släpar mig uppför trappan till mitt rum. Det slutade de med för länge sedan, när de insåg att jag inte hade någon ork att svara annat än ”skit”. Väskan ligger kvar i hallen. Den är för tung för att släpa uppför trappan. Trots att ingen av de hopplösa NO-läxorna och engelskaglosorna ligger i den. Idag som alla andra dagar har jag lämnat dem i skolan. Det finns ingen ork att göra dem. Ingen anledning att bry mig om dem. Vad finns det egentligen för framtid för mig, dold i djupa budskap nerskrivna i potatismoset?
Jag ligger i min säng. Stirrar upp i det spruckna taket. Försöker avläsa en kod skriven för länge sedan av kroppen som stirrar på mig ifrån spegeln. Jag kan inte låta bli att kika på den, kika på kroppen som inte är min. Se dess döda ögon glittra av något som bara kan ses som matthet, se dess kritvita hud och insjunkna kinder täckas av morotsfärgad foundation. Men det är inte längre mitt ansikte.

Asfalten är hård under mina tunna sulor. Jag springer i nerförsbacken. Trots att doktorn sade åt mig att jag inte fick. Han sade att det skulle göra ont senare, att jag skulle få benhinneinflammation igen. Jag vill inte ha benhinneinflammation. Det gör ont, man kan knappt gå. Men jag bryr mig inte, om jag kommer för sent igen kommer mamma döda mig. Det är lustigt, hon tänker mer på om jag kommer sent än om jag skolkar. Den tomma skolväskan slår mot mitt lår. Orken tog slut, jag var tvungen att stanna. Andas djupt in och ut med en rökares rossliga andetag. En ung björks grenar erbjöd mig stöd så att jag kunde vila lite. Att springa hade kanske inte varit en så bra idé, men jag var ju nästan framme. Bara den där sköna nerförsbacken kvar, den där som alltid är den jädra skitbacken på eftermiddagen när jag går hem.
Ett motorbrum får mig att rikta min blick mot vägen, det lät som en moppe. Kanske kunde man få skjuts de där sista 20 metrarna. Jag kallnar. Micke. Micke som jag hatat sedan igår eftermiddag. Micke utan hjälm och med det bruna, halvlånga håret reflekterandes det lilla solljus som slagit sin väg genom molntäcket. Den blonderande bimbon syns inte till. Men hon väntar väl på honom vid skolan. Han tittar inte ens på mig då mopeden rullar förbi. Men det gör inte mig något. För jag hatar.

Micke har för länge sedan försvunnit ur sikte när jag återupptar smärtan i mina fotsulor i min fortsatta väg mot den gråa skolbyggnaden. Varför går jag ens dit? Min framtid är redan skriven i en sten gjord av luft. Inte skulle någon anställa mig. En person som man aldrig skulle veta om hon dök upp på jobbet nästa morgon eller om hon skulle hittas död på golvet i sitt hem en vecka senare.
Den personen är den jag inte vill vara. Den jag lämnat i spegeln. Framtiden skrämmer mig. Samtidigt som den tråkar ut mig.
Jag har inte ork att tänka. Inte ork att gå längre. Marken närmar sig i rasande hastighet.
Det ska bli skönt att få sova.
Men asfalten är hård.