Herregud, så skönt det är med filmer med kvinnor i huvudrollen som snubblar, är hiskeligt morgontrötta och gör bort sig stup i kvarten, får hysteriska utbrott i ren panik, som kan bli arga och även kunniga i kampsporter ( visst är det coolt? ) de som inte ger sig i en diskussion och kan varken sminka sig eller göra något rätt men som ändå lyckas göra något rätt i slutet för att de råkar ha hjärtat på rätta stället och får alla att skratta. På ett eller annat sätt är humorn den springande punkten. De där filmerna med ickeperfekta kvinnor som får en att känna att det kanske finns en chans att man kanske är bara en vanlig människa och bra ändå trots att man inte är plockad direkt ur ett modemagasin och har alldeles för stor rumpa för att komma i ett par byxor i storlek 32.
Puh, så skönt att det är legitimt att larva sig i ett par alldeles för stora träningsbyxor och skrynklig t-shirt full med katthår och huvtröja och med håret på ända och tuttarna som drar åt söder, rynkor både här och där och spår över hela kroppen efter barnabärande och massor av fåniga, roliga, glädjande historier att minnas istället för att ha gått omkring och oroat sig för frisyren och naglarna.

Så skönt att bara få vara sig själv och att det är bra och fint bara just så.

Tänk om jag kunde komma ihåg det dom gångerna jag sitter och deppar över hur oglamorös man ändå tycker sig vara och hur tragisk och patetisk och ful och tjock och värdelös och hela registret som kommer och överfaller en lagom till bikinisäsongen eller till vilken säsong man nu behagar deppa ihop över.

Härmed startar jag min egen filmsäsong med mig själv i huvudrollen där jag är en självsäker och glamorös kvinna som gör precis alla de där sakerna som den glada och roliga kvinnan som tänker till med hjärtat på rätta stället skulle göra.

Får bara hoppas att dvd:n med mig själv inte har några större fläckar efter barnfingrar eller att denna film inte helt plötsligt dras efter golvet för att den förvandlats till ett snabbt fordon av något slag. Det blir snabbt så med barn, de inför en kaosfaktor i livet som man aldrig räknar med men som får en att skratta. Efteråt.

Nej, förresten, strunta i filmen. Jag tar mig ut på dansgolvet och dansar så valkarna hoppar av ren glädje istället. Till ett medley av smurfarna hoppar jag glad runt i hyfsat snabb takt och är bara en glad typ som tycker att livet är för kort för att lägga ner för mycket energi på perfektionism i utseendet.

Livet är till för att levas i glädje. Nu, inte sedan.