varför måste man alltid kämpa

för att uppnå

eller ens röra sig

framåt, bakåt eller åt sidan

jag har ingen vilja att andas

men lungorna gör det ändå

inte ens en enda döende hjärncell kvar

men jag kan fortfarande räkna till tre

... på fingrarna

jag har alltid anklagat livet

som att "livet" vore en kalkylerande entitet

en motsats, i koncept, till döden

och också, till lugn och frid

precis som kärlek kontra ensamhet

ensamhet och åtrå

koncentrationen brister lite men

jag kommer nog alltid ogilla att vara en levande varelse

även om jag inser att det mest är för att jag inte förstår

men också för att livet

och allt vad det innebär

är fan för mycket för mig

å andra sidan...

hade ju varit trevligare att vara som en annan vanlig människa... lite halft normal... spela hockey eller nåt... titta på forboll och vara intresserad av vad som händer... slänga ur sig slemmiga one-liners i baren och göra va fan som helst för sex... vara rökfri och alkoholfri (utom på helgen då) och äta snabbmakaroner och falukorv... gilla melodifest... nej, kan inte avsluta det sista ordet (kväljningar)... läsa aftonbladet och inget mer...

jo, om man ändå kunde få leva i en helt annan stereotyp för ett litet tag utan att få skuldkänslor...

Ior med Nassekomplex... är det är jag det...?

/