Du var ensam och jag kunde se det. Här behövdes inga barndomens scout-luppar eller förstoringsglas.
När du gick förbi i korridorerna, kutade ryggen rakt. Och något på insidan var bortvänt när du såg på omgivningen och skrattade, alltid högst av alla.
Du mötte inte längre blickar, inte på riktigt, inte ens min. Varför skulle du? Är det ens möjligt att se genom igenmurade fönster?

Det var när jag stod utanför skolan och väntade på att benen skulle ta mig någonstans som jag hörde rasslet. Trots att jag hade hört samma ljud säkert tusen gånger förr, fick det mig alltid att rysa.
Och det fick händerna att gräva sig djupare ner i de uttöjda jackfickorna och det fick gummisulorna att stålsätta sig i marken. Det var dina skor som inte ville lyfta och det rasslade i gruset och jag rös en fredagseftermiddag i mars.
Snart stod du lutad mot den klottermisshandlade tegelväggen med hörlurarna försvunna under kanten av mössan. JÄVLA BLATTE stod det i feta, svarta bokstäver på de roströda stenarna bakom. Hastiga bokstäver, stressade, som om de inte hade velat bli skrivna. Men där stod de, tillsammans med diverse populära skällsord.
En samling svarta hårtestar hade fallit ner som en mörk gardin för ditt ansikte, men inte brydde du dig om att föra dem åt sidan. Jag visste vad som fanns där bakom, ett par djupa, gröna ögon, precis den sortens ögon man drunknade i utan att vilja rädda sig själv.
Jag tänkte att du nog inte hade sett mig, för du brukade ju hälsa. Iallafall när ingen speciell var i närheten.
Och så plötsligt, när jag tog ett steg ut i gatan och tänkte lämna dig där, hörde jag en bekant röst hejda mig.
\"Elvis,\" rösten komponerades av rassel, \"vänta!\"
Du dök upp till höger om mig, lät mig skymta en bit av dina gröna och vände sedan på huvudet för att släppa ut ett grått rökmoln, och så gick vi.

Du och jag hade alltid varit. På BB, på dagis, på fritids. Alltid. Innan.
Vi delade samma trappuppgång, vår trappuppgång, där väggarna som skulle vara vita bar en massa färger. Bra tyckte vi, när vi var fem år och satt på det svala stengolvet och ritade ur oss det mesta på de nyrenoverade, enligt oss tråkiga ytorna. Bra, nu syntes det att någon drömde, lekte, levde där. Sedan fick vi inte träffas på en vecka, för att vi skulle lära oss att man inte målar på statens väggar ostraffat.
Du lärde mig hur man klättrar i träd och jag lärde dig att vissla. Med oss i hälarna sprang alltid Jaffa, din familjs överviktiga dvärgschnauzer. Vi var båda överens om att hon var världens bästa hund, trots sitt grava underbett och det faktum att hon brukade skälla på allt och alla.
Så kom dagen utan Jaffa. Vi var åtta år och vi höll begravningen i en liten skogsdunge i närheten av bostadsområdet och det var första gången som jag såg dig gråta. Efteråt gick vi hem till mig och åt bullar.
Nu gick vi över gråa trottoarer.
Och jag försökte att styra oss i en riktning där vi skulle slippa ta vägen genom parken för den var grusbelagd och jag orkade inte höra hur du hade förändrats. Du gick mest bara jämte och drog långa, tysta bloss.
\"Så.., hur e de?\" Sa du tillsist, samtidigt som du knäppte bort fimpen med tummen. Och så log du sådär snett och jag kände igen dig.
\"Det är bra..\" sa jag, och hoppades i det samma att du inte skulle se osäkerheten som infunnit sig i mig, det var ett tag sedan vi gick såhär nu.
\"De e inte jävliga mot dej då?\"
\"Det har varit värre\", jackfickorna töjdes ytterligare.
\"Bra..,\" sa du och dröjde på orden, \"det är bra..\".
Vi närmade oss porten och när vi skulle igenom höll du upp den sådär som du brukade göra de gånger vi tog sällskap hem. Sedan sa vi hejdå i trappan och du fortsatte upp, försvann ännu lite längre bort.

Du var en sån som slog folk med ord och knytna nävar. En sådan vars beteende psykologerna brukade försöka rättfärdiga genom att dra upp tänkbara teorier om problem inom familjen. Men en sådan förklaring kunde inte ge mig de svar jag behövde när jag försökte förstå hur du hade kunnat bli så annorlunda. Du var för älskad för att inta monsterskepnad, du saknade ursäkter.
Jag var ett levande klotterplank på två ben. Du hade aldrig fäst hastiga ord på mig, men dina kamrater märkte mig med nya, smutsiga språkkunskaper varje dag.
Fan vad jag hatade dina kamrater. Jag hatade hur de hade förändrat mig, bilden i spegeln, färgen på mitt hjärta.
Hatade att se hur de hade förändrat dig.
Hade du kunnat ge mig ett svar om jag hade frågat dig om hur vi blev såhär? Jag var inte säker på att du skulle det, för när du pratade stannade hälften i halsen och det var därför som du hostade så ofta. Dina händer darrade när du skakade hand, men ingen märkte för deras darrade också. Det var ju DU.

För 365 dagar sedan skrev jag en mening till dig och berättade om hur jag hade velat fläta hela ditt hår och sedan ångra mig och lösa upp dem igen, bara för att se hur du blivit änglalockig.
För 364 dagar sedan letade jag fram din mening och lade till att jag hade velat tömma dina fickor på stenar för att sedan fylla dem med indianpärlor.
För 363 dagar sedan frågade pennan tyst om jag fick härma dina andetag, och låta dig se att du fortfarande lever.
Du har inte läst,
och du vet ingenting om mina trehundrasextiofyra meningar till dig, min vän.
Men de blev ett brev på post-it lappar, i lådan med våra fotografier under min säng. Och jag lovar att jag ska ge dig det, men jag har en mening kvar.
Imorgon ska du få min gåva.
Jag ska använda nyckeln du gav till mig när vi levde. Och jag ska sprida självhäftande post-it lappar över golvet på insidan av den gröna lägenhetsdörren med kritregnbågar, så att de fastnar på dig när du stiger innanför.
Och nästa gång vi ses ska du ha en chokladcigarett i munnen.
Och jag ska blåsa såpbubblemoln omkring oss.

Den 7 mars 2008
\"Låt mig bli den första att presentera dig för världen.\"