Han ser på mig, men han vill inte. Han ser på mig och han vill. Han ser på mig och han förstår inte. Han ser på mig och han vill. Han ser på mig men det går inte. Han ser på mig och jag vill.

Hon är så våldsam i sitt älskande. Så otålig. Hon sliter och biter, knuffar och river. Det är stressen, åtrån, vetskapen om att det kan var sista gången hon kysser honom. Sista gången hon känner hans andedräkt. Sista gången hon får känna hans frusna knottriga hud mot sina kalla fingertoppar. Hon blir nästan arg och sliter lite extra i hans jacka när de i ett kort avbrott andas i varandra att det här går inte. Det här är inte bra. Det är farligt. Men Gud, hur ska de kunna sluta?
De äter av varandra, som djur. Varje kvadratcentimeter hud är magnetisk, men det går inte att komma närmre nu. Kylan och rädslan låter dem inte känna mer av varandra. Adrenalinet pumpar, men de måste gå därifrån. Händerna skakar, blickarna irrar. Hur ska de kunna hålla min?

Tänd en cigg, andas in, ta det lugnt. Det här fixar vi. Bara le och var ditt vanliga jag så kommer ingen att misstänka något.

Då kommer skulden. Som en kall vägg av blötsnö kommer den emot henne. Den låg och skavde lite innan, men nu kommer den med full kraft. En lavin som störtar in. Hon andas knappt, sitter bara med öppen mun och glor. Skulden slår henne i magen, förblindar henne. Hon håller andan, biter sig i läppen. Möter hans blick. Det är smärta som kommer. Ful och smutsig, kvidande smärta. Den sliter och drar. Den kommer aldrig härifrån.

Hon vill inte vara den där. Den där som förstör. Den där som aldrig ger upp. Den där som tjatar och pratar och hörs av och gör ont. Hon vill vara den som är bra. Hon vill vara den som är rätt. Rätt på riktigt. Hon vill vara balsam, inte syra. Hon vill så mycket hon inte kan. Som en blind i panik river hon allt i sin väg.

Det kommer aldrig att bli så. Det kommer aldrig att vara. Det enda vi har är skuld och åtrå, åtrå och skuld. Så jag släpper dig nu och låter dig falla.