Ser ner i min själs liv

där råder kaos och förvirring

mörkret vet inget slut

sakta sakta

glider min själ bort

från mitt medvetande

den mur

som höll kaoset i schack

brast

ty de sjuka makterna kunde ej hindras

en är ögonen öppna

men hur länge?

En fot har redan sjunkit ner

ner i vilans land

det är början

på den plågsamma smärtans slut

den dagen kommer

då de små äter

de längtar obeskrivligt mycket

de vill ha mitt unga kött

de vill suga

mitt unga

mörkröda blod

de väntar

tills ögonlocken

ej längre orkar hålla sig uppe

utan ger efter

och sjunker ner som mitt forna jag

djupare och djupare

ner och in

in i den tidlösa vilan

döden är kanske skonsammare än livet

livet misshandlade mig

behandlade mig som ett djur

döden

läker du mitt mörbultade kött?

Behandlar du mig

som en nyfödd behandlas

av sin överlyckliga moder?

Får jag sova

i din sagolikt varma famn?

Än finns en sådan önskan

någonstans i kaoset och förvirringen