Jag har enbart ord kvar att ge dig.
Och jag hoppas att det en dag är nog.

Jag har gett dig allt annat.
Allt vad jag innebär.
Allt, allt vad jag är.

Mina ord är det enda som inte har tagit slut.
Med mina ord får det sista flöda ut.
Mitt inre, mitt hjärta och min själ är redan så så slut.

Jag är trött nu.

Och det rinner tårar av blod nerför mina kinder.
Det rinner och det rinner.
Jag har alldeles själv lyckats bilda en flod som till ett hav ebbar ut.
Jag gråter, gråter tårar av blod.

Och jag har gett dig mitt hjärta inslagen med min själ.
Jag har gett dig mina känsligaste tankar.
Och jag valde att mig, för dig aldrig akta.

Du har tagit allt, och du vet om allt vad jag innebär.
Du har mitt hjärta, och oförsiktigt i dina händer du det bär.

Aldrig rädd för att det närsomhelst kan gå sönder.
Att du har makten att låta mig gå under.

Jag är så rädd.
Jag försöker bli, men är så långtifrån förberedd.

På allt vad du kan innebära.
Om du mitt hjärta väljer att i dina händer inte ens längre bära.
Väljer mig att, tappa.
Låter mig falla.

Jag önskar att du bar mitt hjärta i ditt så som jag bär ditt hjärta i mitt.
Försiktigt.


Jag är trött nu.
Och jag har enbart ord kvar att ge dig.
Och jag hoppas, hoppas hoppas att det en dag är nog.

Så många tårar jag gråter.
Så många tårar av blod.

Blodstårarna rinner nerför hennes kinder och ebbar ut i ett hav.
Ett hav av blod.

Hennes blodstårar.
Tårar som sårar och sårar.