Det finns en tyngd i luften, i mina andetag. Mer som en känsla än ett varsel och att fastna vid ett sinnestillstånd som om det vore fast mark gav mig en känsla av trygghet

Nu vet jag inte längre.

Invanda mönster som bryts, nya tankebanor som likt vårfloden med fräsande kraft spränger sina vallar i mitt huvud. En svärta som breder ut sig under slutna ögonlock

Det finns inga stjärnor i den rymden. Inga punkter av ljus. Inga pulserande öar av liv.

Hörde den där korta frasen på radion igen: hur kan man tappa orken att andas. Ja, hur svårt kan de va? Det är ju bara att blunda

Kanske är det bara lågt blodsocker, men ibland blir jag rädd. Som när jag hör andra berätta om glädje och det känns som om de kom från en annan planet.

Men precis på den här fläcken mellan tagg och mörker får jag vara lugn.

Som en frånvaro av det brus som annars skulle förinta mig