Ibland känns det som att jag har försvunnit från jordens yta.
Som att jag inte syns längre.
Eller ens finns.

Som att jag ligger precis under vattenytan.
Precis under så att ingen ser mig.
En millimeter utanför radarn.
Just så att jag inte blir upptäckt.

Och inte för att jag försöker gömma mig.
Utan bara för att jag råkat hamna där.
Av en slump kanske.
Jag vet inte .

Det kanske beror på att jag är osynlig.
Det kanske är därför jag inte syns.
Kanske är det därför radarn inte plockar upp.
Någon signal från mig.
Kanske det.

Jag kanske har hamnat i ett parallellt universum.
Ett annat än det som du och du lever i.
För jag ser aldrig någon annan här.
Jag ser aldrig någon annan som ligger under vattenytan.
Precis under så att ingen ser.
Som jag gör.

En dag kanske jag hittar hem igen.
Jag hoppas det.
För det är ensamt här.
Under ytan.