Majken

Min älskade är min, aldrig hans.

Jag hör de två tala om postmodernistiska teorier, även när de tror att jag inte hör. Homeros blandas med statistisk marknadsföring - vilket är hans ämne - och det är precis lika långtråkigt som man kan tro att det är.

De talar uppkrupna i soffan, i skenet av teven som skrålar och väser, de talar i köket i det kylskåpsvita skenet, de talar i sängen, även om talets ton och innehåll alltid varierar. Min älskade insisterar på att tala om saker hon inte förstår, han försöker försiktigt att leda in henne på rätt spår. Ömt, trevande.

De använder båda en annan sorts språk när de talar till mig. Jag avskyr det gälla, det nedlåtande och sjungande. De vet såklart inte vem jag är.

Jag borrar mina klor i hans bröst när han sover, tillräckligt hårt för att det ska bli små rispor, men inte tillräckligt mycket för att han ska vakna.

Jag slickar hennes kropp när hon sover, och gläds åt att hon är min.

Jag sover och bär på en konstant trötthet – när jag är vaken vill jag bara sova och när jag sover vill jag sova tyngre. Det är som om mitt begär efter glömska aldrig försvinner eller någonsin kan tillfredsställas.

De är mina skapare. Jag skyller därför mina tillkortakommanden på dem; jag älskar henne för min smidiga kropp, mina övermänskliga förmågor. Jag hatar honom för mina korta ben och lilla hjärna som jag misstänker gör mig hjälplös att ställa mig kritisk till hennes laster.

Hon dricker min mjölk, smeker mig för hårt och snubblar hårt över min kropp när hon (allt som oftast) är onykter. Hon verkar ständigt andas öl och cigaretter. Jag känner ett obehag inför hennes beroende, men kan inte riktigt förklara varför - hon skulle aldrig göra mig illa med flit.

Jag väntar och bidar min tid, för jag är som grodan i sagan som ska bli någonting annat, någonting större när dagen är inne.

Min besatthet av detta klumpiga djur är just en besatthet. Det är henne som jag väntar på, det är hon som ska förvandla mig.

Dagarna försvinner snabbt och när denna väntan blir mig övermäktig, så omskapar jag mig själv till ett annat väsen som i stället tillber honom, som följer hans varenda gest. Då är det som någonting annat styr, en överlevnadsdrift som tror sig bli hjälpt av honom. Jag blir alltid lika arg när jag vaknar upp.


Tor

När jag vaknade imorse så var Cecilia inte där. Majken satt som vanligt på sekretären och glodde på min nakna kropp med ett enastående förakt. Även om jag vid det här laget är van, så irriterar det mig något enormt. Hon känns som en inkräktare som tar Cecilia ifrån mig och som kräver ett ansvar som jag inte vill äga.

Sängen var klibbig och varm av min svett, en omöjliga sol letar sig in redan klockan åtta på morgonen då Majken hoppar upp i fönstret och lyckas dra isär gardinerna. Det känns som om hon gör det med flit. Jag är medveten om hur löjlig tanken är.

Lättnaden över att vara ensam stördes av min undran över var Cecilia har tagit vägen – hon sover alltid längre än jag, oftast en halv dag längre.

För att nu är det hon och jag. Och Majken.


Cecilia

Jag är bunden. Jag är varm. Pirrandet har förbytts mot en påträngande känsla av att ha gjort någonting fel, någonting nytt. Huvudvärken karvar ned mot nacken, men jag känner mig lätt i kroppen och detta och en gränslös panik fortsätter föra mig framåt. En bekant panik.

För att nu är det han och jag. Och Majken.


Tor

Jag gick upp, försökte locka Majken med ömhet och blev som vanligt avvisad.

När jag åkte till universitetet så tänkte jag på Liv. Vi har skapat en osynlig gräns mellan oss och de andra och innanför den strömmar någonting nytt, ett pirr som gör mig skamsen. Vi är båda medvetna om detta förbjudna som skulle påverka allt om vi tog till vara på det.

Under föreläsningen följde jag hennes ryggs linjer och hennes tonade hår som passade otroligt bra ihop med den azurblå skjortan hon bar. Konstrasten var så frapperande att när det blev avbrott för lunch, så kände jag mig nästan lurad då jag hade glömt att memorera viktigare ting.

Jag är medveten om hur centralt det är att klä sig så som det passar en själv. Liv vet det lika väl som jag. Även om hon vet hur mycket jag tycker om blått, så försköt jag snabbt tanken på att hon hade distraherat mig med flit.

Hon vet att jag snart är en gift man, vilket gör det hela mycket spännande.


Cecilia

Tankarna får inget fäste idag. Jag sitter på en föreläsning där femtiofem andra sitter och antecknar bakåtlutade och framåtblickande.

Jag försöker som vanligt kontrollera den Gränslösa Paniken som gör att min kropp darrar, mitt huvud skakar stötvis fram och tillbaka. Av denna anledning ser jag alltid till att sitta längst bak - jag vill inte att någon bakom mig ska behöva bli distraherad av min kropps spasmer.

Min handsvett gör kollegieblockets sidor buckliga och jag hinner inte skriva mer än en mening eller två innan jag måste vända sida. Nästan ett helt kollegieblock går åt per föreläsning. Tor tycker att det är oekonomiskt och jag kan inte annat än le när jag tänker på det.

Jag ritar svarta kroppar som poserar i onaturliga positioner de dagar jag sitter ensam på bänkraden. De gör att mina spasmer försvinner - jag går helt upp i den lilla värld som ritas upp. Jag hör inte ett ord av föreläsningen, men jag tar alltid igen det genom att läsa varje text som ingår i kursen fyra eller fem gånger. Sådana dagar är bra dagar.

Det är min hemlighet. Och Tors.



Majken

Idag är det en bra dag som dränker vardagsrummet av het sol. Den smutsiga mattan som är fullkomligt nedlusad av hår och smulor förminskar dock min tillfredsställelse en smula och jag känner ett svagt äckel - jag kunde likväl bada i smuts som att ligga här. Jag förlitar mig emellertid på att han ska kamma mig senare när han ser i vilket tillstånd min päls är i.

Jag ligger i solen och tänker som alltid på hur jag bäst ska gå tillväga.



Tor

När jag kom hem så tittade inte ens Majken upp. Hon kommer sällan men ibland och välkomnar mig hem, hon gör det alltid med Cecilia. Jag kuttrade meningslösa fraser när jag kom på att hon fortfarande inte var hemma.

Solen hade hettat upp lägenheten så att den knappt gick att vistas i, jag öppnade balkongdörren och drog fram dammsugaren.

Liv ringde och ville träffas för att gå igenom vårt grupparbete. Jag hörde att hon kämpade med sin förlägenhet vilket gjorde att hon lät mer tillknäppt än vanligt och jag svarade i samma ton. Vi bestämde träff på en uteservering i Gamla Stan.

Cecilia är sällan så långt norrut.



Cecilia

Jag bestämmer mig för att inte åka hem. Jag har samma kläder på mig som dagen innan och min hud är torr och bär spår av gammalt smink. I vanliga fall är jag mycket mån om mitt yttre - jag är rädd för hur min omgivning skulle bemöta mig om jag vore ful. Men idag dämpas oron av lättnaden att få komma ut från föreläsningssalen, över att ha klarat det ännu en gång.

Adrenalinet gör mig som vanligt dum, och snart har jag sällskap till tunnelbanan av fyra främlingar från kursen. Jargongen är låg, som en liten revolution mot den högtravande föreläsaren. Jag ligger på samma låga nivå, och det talas om öl. ”Post-tenta-öl”. Jag nickar men låter mig dras med.

Paniken är återigen under kontroll.



Tor

Adrenalinet pumpade när jag gick mot Gamla Stan – jag kunde ha studsat jämfota hela vägen. Det var så soligt, så vårigt och så fruktansvärt dumt.

Jag tog inte med mig några kursböcker, inte ens ett litet anteckningsblock då jag ville demonstrera inför Liv att jag visste att träffen inte hade någonting med skoluppgifter att göra. Samtidigt kände jag mig såklart usel, jag visste att det var fel. Men det spelar ju egentligen ingen roll.

Jag visste bara att när jag tänkte på Cecilia så kunde jag bara se hennes begynnande gäddhäng och morgonröda hud. Jag vet att det är irrationellt, jag tycker att hon var vacker, men hon har samtidigt förändrats.

Liv mötte mig med ett generat leende i en klarblå klänning.



Cecilia

Samtalen blir pretentiösa och högljudda efter allt för många öl i solen. Jag blir arg, vet inte riktigt varför, men snart tycker ingen om mig längre. Jag bli för full för att bli generad, men jag vet redan nu att jag kommer att ha ångest imorgon.

Den blåa himlen har bytts ut mot en glödande orange färg och min mage är full av luft och jag sitter och rapar okontrollerat. Jag orkar inte bry mig, jag är tung i kroppen, fet i magen och sunkig. Riktigt jävla sunkig. Och jag vill dra ned deras jävla meningslösa diskussioner i rännstenen och pissa på dem.
Jag vet att jag blir vulgär och rasande när jag är full, och jag oooorkaaar verkligen inte bry mig.

Jag har spillt öl över mina jeans och rakt ner i min väska och jag tycker att de är tråkiga och korkade och vill inte vara kvar längre. Men jag kan bara inte åka hem till den där tomma krävande känslan än.

Jag väntar på medvetslösheten.