Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Femkronan, drömmen och kastrullen.






Tröttheten håller fast mina armar. Jag trycks ner i madrassen. Du pratar med mig från andra sidan sömnen. Manar mig att fortsätta längre, och längre in. När drömmen har fått fäste förändras allt. Ingen har längre kontroll. Varken du eller jag. Ingen av oss vet längre vem som drömmer om vem.


Jag står på en trottoar, en öppen yta, ett torg. Några barn jagar duvor som lyfter mot himlen som på film. Jag är utanför och inuti på samma gång. Jag sitter på ett hustak och tittar ner. Och jag står på marken. Jag står i en halvcirkel tillsammans med alla jag uppfattar. Utom du. Du har målat en clownmun och står i centrum. I mitten. Alltid i mitten.
Du sjunger en psalm. En trevande och haltande psalm på ett annat språk samtidigt som du balanserar på ett streck som är målat med krita i asfalten. Strecket är inte rakt. Det svänger och snirklar sig fram och tillbaka. Då och då låtsas du som att du är nära att tappa balansen. Du parerar vilt med armarna och psalmen i din röst ökar i intensitet. Du böjer huvudet bakåt och himlar med ögonen och jag ser mig omkring efter ett sätt att ta mig därifrån, en bakgata, en ny dröm men det är lönlöst.
Du har en balettkjol på dig, det såg jag inte först. Du har en rosa balettkjol på dig och när du är klar med ditt nummer och kliver av strecket håller du tag i den med ena handen samtidigt som du utför en överdrivet djup och långsam nigning. Några applåderar lite halvhjärtat och jag försöker sätta fingret på en djupare betydelse. Försöker se vad du skrivit med fötterna i asfalten.
Du går runt med en kastrull i handen och människor lägger pengar i som låter. När du kommer fram till mig stannar du. Den lilla luften emellan oss blir tjock och klumpig. Jag lägger i en femkrona. Ser till att det hörs. Utan att titta ner i kastrullen tar du upp femkronan igen och håller den mellan tummen och pekfingret.
- Förstod du? frågar du.
- Förstod vadå?
- Förstod du vad jag menade.
Jag får lust att ljuga. Att hitta på något om hemligheter som läggs i andras handflator.
- Jag försökte, säger jag istället.
– Vad är den här värd för dig…egentligen? säger du, tittar på femkronan och kommer alldeles för nära mitt ansikte med ditt.
– Egentligen…ingenting, säger jag tyst.
Då lutar du dig ännu längre fram och viskar i mitt öra.
– Då har du heller inte gett mig något.


När jag vaknar är det ännu inte morgon. Rummet står alldeles still. Jag tittar på klockan. Tiden rör sig framåt, bortåt. Du ligger bredvid, som en skugga, med ansiktet in mot väggen. Och jag får för mig att drömmen fortfarande pågår där inne.
Utan mig.














Övriga genrer av Christer
Läst 683 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2008-04-24 11:27



Bookmark and Share


  alfa VIP
du famlar in mig
i ett hav av surrealism.
- jag tycker om det.
denna känns på något vis
välgrundad
- mindre bottenlös.

jag saknar dig inte längre...
2008-04-24

  Betraktaren
Jag gillar verkligen dina \"kapitel\". Du har spunnit loss din gamla kortare stil till en längre abstraktitet i textform och förädlat konstformen ytterligare. bra bra bra
2008-04-24
  > Nästa text
< Föregående

Christer
Christer

Mina favoriter
kärleken tänker jag
om