Jag har hittat en dörr jag aldrig sett förut. Jag är ganska säker på att det var en betongvägg där förut. Själva rummet är litet och har tegelväggar. Det står två långbänkar på varsin sida. På bänkarna sitter tolv barn i kläder som ser ut vara leftovers från The Pianist. De talar ett språk jag inte känner till men detektiven i mig har listat ut att de flyr från något. Varje gång jag kommer in flockas de runt mig och känner i alla mina fickor. Det kittlas och jag kan inte låta bli känna mig lite märkvärdig. Lite som att jag är ledare för en ABF-kurs och ska lära dem spela musik. En av dem tog min snusdosa och plunta och satte sig i ett hörn. Han har jag inte sett på länge kom jag just på. Jag tar ofta med mig djur jag hittat och ger dem till mina Rugrats, som jag skämtsamt kallar dem. Favoriträtterna so far är hund, domherre (!) samt hare. Häromdagen var dom urgulliga och lyssnade på alla mina problem så jag lovade att komma tillbaka samma kväll uppträda för dem.

Öppnade med Rock around the clock. Hoppade fram några år och körde Dylans Don\'t think twice, It\'s alright. Flicka 4 och Pojke 3 höll handen i smyg såg jag. Uppmärksammade det under min monolog efter låten och vi skrattade alla hjärtligt med dem. Avslutningsnumret var lite av en mörk låt, men hej livet är inte alltid roligt. Det ska dom lära sig tidigt. Jag brände av en oerhört lidelsefull version av NIN\'s Hurt och när jag med slutna ögon sjöng If I could start again, a million miles away såg jag tårar i ögonen på vissa av dem. Jag stannade upp och lät orden riktigt sjunka in. När den sista tonen dog ut ställde sig Flicka 1 upp och applåderade taktfast. Till slut ställde sig alla upp och klappade med henne.

Jag bugade och kramade om dem alla. Gud vad jag älskar dem. Just när jag skulle tacka för mig och gå hem kom Pojke 5 fram och höll om mig runt midjan. Jag böjde mig ned och lät honom viska det han ville säga. Inget av det han sa gick att förstå, dels på grund av språket, men också för att han snyftade så mycket. Jag torkade bort en snorbubbla som växte sig så stor att jag blev rädd för den och uppmanade honom att visa med kroppsspråket vad han ville. Men han gick bara och satte sig på sin plats igen.

Fast jag förstod vad han ville innerst inne. Vem skulle inte vilja ha ett extranummer. Sprang snabbt upp till lägenheten och googlade fram en text. När jag kom ned igen såg de väldigt hängiga ut men då visade jag upp gitarren igen. Flicka 2 smörjde in den enda glödlampan i rummet med blod så att det blev en röd spotlight. Vi flyttade en av bänkarna så jag fick ett sorts podium att stå på. Presenterade låten med min Elvisröst. Ingen fattade grejen men de såg ändå förväntansfulla ut. Sedan slog jag an ett A i bästa autistiska Pete Townshend-anda. De såg förvirrade ut men när pojke 3 gjorde onanirörelser efter raderna Man, living at home is such a drag, Now your mom threw away your best porno mag...Busted och fick leenden från de andra fick jag känslan av att de hört låten förut.

Tre minuter och tjugosju sekunder senare klingade det sista ackordet ut. Jag kastade mig på stengolvet och körde ett kort improviserat gitarrsolo. Det var svårt eftersom jag inte hade gitarren ipluggad så jag slog sönder gitarren mot väggen i ett fejkat raseriutbrott. Alla skrek högt och ville ha mer. Jag visste att jag inte kunde toppa sista låten men lovade att göra saftglassar åt dem. Vi kramade varandra riktigt länge och jag lovade att hälsa på dem snart.

När jag nu en vecka senare kom ihåg mitt löfte under en reklam för BOB Saft fick jag panik. Jag har inte aning om hur man gör saftglass. Det var bara något jag hört ungar prata om i barnprogram. Köpte tolv saftflaskor och lät dem stå i snön över natten. Var tvungen tjuvöppna en då jag hade slut groggvirke. Imorgon ska jag hälsa på dem igen. Måste bara bestämma mig om jag ska vara Gene eller Paul.