De kastade manteln över ofullkomligheten
och gav den ett namn
mäktigare än kejsarens
och fann en skrattande gudason

De krönte honom
och fyllde sina ögon med beundran
medan de kände maktlöshetens vrede
över hans glädje


Så krävde de honom på svaren
dolda under menlöshetens mantel
och hatade
när han skrev utan ord i sanden

I girighet slogs de om makten
en klädedräkt sliten i bitar
som om tiden
kunde bevara en hemlighet

Men ofullkomligheten var kärlek
utan namn men sann
och manteln kunde vara verklighet
för frusna barn i natten

Och tiden kastar manteln över ofullkomligheten
söker finna maktens namn
större än all rikedom
men allt som döljer skrattet är gudasonens liv

Så hatar tiden livet
en mantel dömd att dö
en gudason av längtan
ett hån

Och sandens ord är längesedan glömda