Jag såg, hur du försvann in i möblemanget

Hörde din ynkliga röst

Så att du nästan klädde tapeterna

Hur du alltid sprang med lustiga steg…

Som om någon jagade dej

Det var nog så….


Han visade aldrig sina slag

Eller hot

Men idag så förstår jag….

De fanns inte sånt, i min värld då

Att någon slår sin kvinna

Så oerhört främmande det var för mej

Som växt upp utan mer våld än vad bröder

Kan skapa mellan varann…

Jag förstod inte, levde i ungdomens oskuldsfulla

Tro på människan


Han är för sjuk och klen idag

Döden står redan skrivet

I hans ansikte

Skulle gärna gett honom ett par smällar

Men då dör han väl omgående, det svinet

Jag slipper se den jäveln i alla fall

Och, jag tyckte han var trevlig en gång

Och han orkar inte slå längre

Men varför lämnar du inte honom….

Åt sitt öde bara