Desillusionen
och dess illusion

om att efter regn kommer solsken
sken
alldeles för starkt i mina ljusskygga ögon.

Min jag-känsla var som bortblåst.
Jag hade inte ens själv förtroende
för mitt självförtroende.

Nu var hon i alla fall borta.
Men i ärlighetens namn hade hon alltid varit
någon annanstans.

Våra möten var kanske egentligen
bara sammanträffanden?

Hennes leende ansiktsuttryck
bara ett av många synintryck?

Hur skulle jag veta?

Man kan inte läsa en människa
som man läser en bok.

En människa har
för många sidor.