Tröstlös förtvivlan
vilar stilla över
mina axlar,
som en skugga som önskar
att bli sedd
En smärta som,
tycks befästa sina
klor på väggarna i min hals och
hindrar mitt skri från att
ta sig fram

Den förtvivlade
skuggan river upp
mina ådror
och svärtar ner mitt hjärta
För att sedan lägga sin
frustration som ett lager,
av späck
runt min kropp

Ögat blötlägger porerna
på mina kinder
Som får mina,
skuggor att tyna bort
genom att gråta sig ur
sin förtvivlan,
som ger min själ en chans
till att resa sig.