Jag andas min egen värld
och är rädd för varje andetag
Bristen på syrerik luft
närmar sig med obehag

Jag kysser mitt hjärtas tomhet
spikar fast mina lungor hårt
Med ett snöre runt hjärnans halvor
är frigörelse av tankar svårt

Mitt universum är en skör bubbla
och verkligheten spricker snart
Först när livet rasat samman
kan jag börja om och tänka klart