vi svek oss själva den där kvällen
dina ögon mot natthimlen
jag glömmer det inte
du bad mig ordlöst skrikande
frenetiskt
ultravioletta ljudvågor
som trots tystnaden nådde mig
när jag imploderade
inåt inåt
solarplexus
bara för att möta dig på halva vägen

det fanns en rytm som bar mig tillbaka till underjorden
det var där du befann dig nu
den sista hållplatsen
för oss
båda

som jag saknar detta folkslag
alla i genomskinlig extas
orgasmiska klänningar av sköra tunna linjer
trotsande människans grundbehov
flygande högt över alla kostymer

mellan oss fanns det inte längre någon gräns
när jag öppnade min mun
spydde upp kvarlevorna av dig
och sedan
åt dig igen