jag har bett en bön om motsatsen
jag har bett den för länge och för starkt
jag har inte bett den alls

nej jag drömde om identitet, om alldeles särskild gemenskap!
Hon och jag vi skulle gå igenom K: s färd mot stenbrottet, sida för sida, åh ja!

Höll jag fram mina händer ens när jag trodde mig fram
åh visst, visst, det gick ihop ändå, jag behövde inte stå på ända
när maskarna formerade leenden i mina statliga ansikten, och visst
jag fick igen en hel del av den naturlighet och självgodhet jag som barn aldrig (kanske alltid) fick
och jag har väntat och grunnat på att leva ut den, som en drog man får i handen när man fyller någon viktigt ålder

Men nej inte om motsatsen, har avskytt tanken att ens försöka förstå
en helt annan natur (men vi är inte olika i naturens tecken! det mesta är gemensamt.)
och nu sitter jag här med rena händer, solade nedsölade men nötbruna, där månader av nagelband lider avbitet längst fram

här är en bekännelse, eller skelettet av en bekännelse, jag är hart när så smal att man kan räkna benen i min kropp
och här nu en bön om motsatsen (skulle det vara huden, inom en metaforrelation?),
inte den enkla - för det finns inte och finns en sådan -
men den hotande andra, det främmande men någonstans ändå underligt värmande,
ja den där mjukheten, nu är jag där och doppar i fingrarna igen, busken med de vita små
blommorna som var så mjuka och gav metaforskydd en stund på väg hem från stationen - jag menar inte återvändo! jag menar inte problem! jag menar lugnande media, aktiv och radikal mottäkt (ja det är inte ett ord) och jag har bönat slut nu om pojkmodernism till mina händer, jag har slagits slut nu av dumheters kval om att ja, ja är ensam, och jag har välan bönat klart nu om bekräftelse från hon med snajdigast namn, jag har väl bönat färdigt nu,

men bara om jag får hållas en stund till
och ha molnet i händerna och känna segeltyget spänna sig mot tinningarna för första gången igen
kanske! kanske! nu inte välrådig, smakfull reservation! men nog vet vi sammanhangen att de hjälper oss att se det stora och sätta i perspektiv, jag menar klass, kön och hemmagjorda manodepressivismer,

nattjag, skrivtalarjag, för många är jag och bara en enda överlevnadsinstinkt, den verkar lura sig själv den också
och inte värmande, jag lovar jag ska försöka stå på benen och säga till när de kröker sig när stormarna kommer och folket mister sina glasögon också

för jag vågar inte på att kritisera när jag är så här osäker på mig själv
och monstren fladdrar förbi utan att jag vågar händerna och skingra rökmönstren

snälla inte mera nu säger min böjda rygg framför skärmen och brädan, dödsbrädan där likgiltighet
och giltighet ska brännas på bål i facebooks bebisblåa töcken
våga inte gå till sängs, där har du inte mig, jag ord kommer inte leva hos dig där, inte i ditt
kött, inte som malmen tryggar berget, inte som tavelsuddet allergin, inte inte inte
och lev med det!

Lev åtminstone
lev med det!
lev för motsatsen! inte radikalaste men tillåt, tillåt köttet och hämnden att fungera, hitta
inte muttrarna, de finns inte men bara falskt på bergets topp
det undrar förstulet om när de får äta hjärtat till middag igen nästa dygn och det finns inte
sådana här helvetesmarkörer som grunnar som smält snö på dina vantar, de slösar med ångest och politik i dina fickor, de reser sig inte när du går från bord, de fortsätter att spela till popcountrymusiken, den sorgsna finstämda med takt
du går de är kvar, kött går, grånat hår går, du är kvar och mjälten är på spett sjukdomen har
fått fresk frist frest sväljer inte mer fest

lördagar! lördagar! lördagar!
å men å det här fortsätter inte, nu går sängen och ber
den här dagen har varit och är
och jag kan inte samla mig i den
jag brygger på hänvisning, ser dagen den dag som gått och tänker \"där borde jag ha varit\" men spöket har gått, jag har missförstått, gråter så lätt nu för tiden, blir tagen upp och ner och jag trodde jag hade något sorts skydd men du jag hade bara stolthet och lust att svänga med rocken och nu när jag leva på riktigt så tror jag att på riktigt är verkliga saker som man kan använda och mena att snart så släpper det loss på allvar nej

kom ihåg refrängen
jag ber om motsats, nej ber om motsats nej
ber om något annat nej ber om motsats
om motsats om motsats

jag trodde jag kunde stava det felrätt motsatsten, men den rörde sig och blev ett med dimman igen, språket, oskyldigt skyldigt, har bara precis som alla andra romantik
hela eller halva 2007 var ett långt år det ligger som en nergrävd mil i mina skenjag som är jag och jag kommer aldrig att få ha vandrat den
det har inte tagit slut
jag ber om motsats jag ber inte om psykologi
jag mer om tokars

åt
åt
säljen I mig
åt
åt

närmsta här

svärden tär
slös

ren tur att historien finns